Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkan och presterskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ihärdighet nu uppnåddes. Vi hafva i föregående del omnämnt de åtgärder, som under Carl Gustafs regering vidtogos för införande af en förbättrad kyrkoordning, och huru det då stannade vid två särskilda förslag, som uppgjordes, det ena af biskopen i Vesterås Olaus Laurelius, det andra af pastor primarius i Stockholm Erik Emporagrius. Det förra förslaget yrkade en stor kyrkans sjelfständighet, så att icke konungen, utan presterskapet vid allmän sammankomst, vare sig vid riksdag eller kyrkomöte, skulle vara den myndighet, som hade högsta inseendet öfver kyrkan, upptoge vad från domkapitlen och hölle hand öfver kyrkotukten samt öfver biskoparnes lefverne och embetsutöfning. Det senare förslaget var mera obestämdt, men närmade sig dock i frågan om kyrkans sjelfstyrelse det förra. Under förmyndarestyrelsen skedde vid den ena riksdagen efter den andra yrkanden på den nya kyrkoordningen, och 1663 infordrade regeringen båda förslagen till närmare granskning, men dervid stannade det. Här, likasom vid granskningen af allmänna lagen, uppstod mycken tveksamhet om lämpligaste uppställningen af den nya författningen, och dessutom ville presterskapet ej medgifva antagandet af ny kyrkoordning under konungens minderårighet, af fruktan att adeln då skulle erhålla allt för mycket inflytande på de kyrkliga angelägenheterna.
Vid Carl XI:s tillträde till regeringen stod således frågan om den nya kyrkoordningen ungefär på samma punkt som vid Carl Gustafs död. Äfven nu kom denna fråga till tals vid riksdagarna, men först vid den år 1682 blef af presteståndet uppsatt ett förslag till ny kyrkoordning, hvilket dock i sjelfva verket ej var annat än en omsorgsfull sammanföring af Laurelii och Emporagrii förslag, ehuru mest liknande det förra. Det nya förslaget öfverlemnade konungen den 3 Januari 1684 till en kommission af endast lekmän, med kungliga rådet Edvard Ehrenstéen till ordförande. Kommissionen inkom redan i slutet af månaden med sitt betänkande, innehållande åtskilliga anmärkningar. Så ogillades förslagets förblandning af andelig och verldslig domsrätt, hvarigenom den förstnämnda syntes göra betänkligt intrång på den senares område; men i synnerhet tadlades, att »rikskonsistorium» (presteståndet vid riksdagarna) skulle vara högsta kyrkliga myndighet, ehuru detta, så väl som de öfriga konsistorierna, ej kunde hafva annan myndighet än den, som af konungen var dem förlänad. Det var det nya kungliga enväldet, som här gjorde sig hördt. Kommissionen fick nu uppdrag att utarbeta den nya kyrkoordningen och hade fullbordat sitt arbete i början af året 1685, hvarefter den under hösten samma år sammanträdde med några af konungen tillkallade biskopar och superintendenter, såsom erkebiskop Swebilius, biskoparne Spegel i Skara, Carlsson i Vesterås, Gezelius i Åbo, superintendenten Stjernman i Visby med flera, till förslagets granskning. Sedan denna var fulländad, öfverlemnades det i Februari 1686 till konungens pröfning, hvarefter hofkanslern Erik Lindsköld fick i uppdrag att genomse och slutligen uppsätta detsamma. Med åtskilliga af honom införda förändringar så i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
