Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkan och presterskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven rikets öfriga universitet firade dagen med särskilda högtidligheter, och så väl Wittenbergs som Leipzigs universitet uttryckte genom orationer sitt deltagande i denna jubelfest.
Presterskapet, som genom den allt sedan Gustaf Adolfs regering ständigt fortgående förbättringen i undervisningsverken vunnit en bildning, täflande med adelns, hade derigenom blifvit både allt mindre hågadt att erkänna adelns oupphörligt växande anspråk och äfven bättre i stånd att mot dessa anspråk föra de öfriga ståndens talan. Vi hafva också i föregående delar visat huru på riksdagarna presteståndet merendels alltid stod i spetsen för motståndet mot adeln, och detta förhållande fortfor äfven under Carl XI:s regering. Presterskapet visade sig icke mindre angeläget än konungen att störta adelsväldet och bistod honom troget dervid. Det var också derför hans trogna bundsförvandt vid sträfvandet efter enväldet samt blef till återtjenst på flera sätt gynnadt. Redan 1675 bekräftade han presterskapets privilegier, och i Februari 1681 utfärdade han en omständlig förordning rörande dess aflöning. Den hvilade till en del på gamla grunder och tillerkände presten hvar trettionde snes säd, som stod på åkern, och en mark smör af hvarje ko i ladugården, utom åtskilliga andra fördelar. Detta aflöningssätt föranledde emellertid många tvister mellan presten och hans församlingsbor, och redan Gustaf Adolf hade derför sökt tillvägabringa frivilliga öfverenskommelser om huru mycket presten skulle bekomma i årlig lön. Sådana uppgörelser pådref Carl XI ytterligare med vanlig kraft och motsvarande framgång. Om bättre aflöning åt det lägre presterskapet, kaplanerne, drog konungen äfven försorg, och i det ordspråk, man har från hans tid, att »måttligt skola kaplanerne hafva», innebar ordet »måttligt» icke en försämring, utan en förbättring af hvad de hade förut. Vi hafva i det föregående omtalat, huru konungen skyddade presterskapet mot adelns vid 1682 års riksdag framstälda yrkande, att man, för fyllande af statens behof, borde tillgripa presternes förläningar lika väl som man förut tillgripit adelns, och huru presterskapet i sjelfva verket endast i högst obetydlig mån träffades af reduktionen, som eljest i allmänhet så strängt, ofta så obilligt tillämpades.
Emellertid, om konungen kraftigt skyddade presterskapet samt ständigt sökte skaffa aktning och anseende både åt presternes personer och embete, så fordrade han ock icke mindre af dem än af statens embetsmän. För att få aflidne fattige presters enkor och döttrar försörjda hade man i flera stift vant sig att vid lägenheternas återbesättande helst välja sådana prester, som lofvat gifta sig med företrädarens enka eller dotter; men härigenom utestängdes ofta värdigare sökande, och Carl XI föreskref derför, att man vid prestsysslors tillsättande skulle endast afse församlingens bästa, likasom han äfven vid flera tillfällen uttalade den grundsatsen att man borde gifva pastoratet åt den som bäst skötte sysslan, icke åt den lärdaste eller äldste bland de sökande. Konungen höll ock sträng uppsigt öfver huru presterne vårdade sina församlingar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
