Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkan och presterskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förekommo anmärkningar häremot, så sparades icke på skrapor eller den felaktiges skiljande från embetet för viss tid eller för alltid.
Huru väl presterskapet behöfde uppryckas såsom af Carl XI skedde, visar sig, bland annat, deraf, att, medan Skara biskopsstift stod ledigt efter biskop Omenius, som aflidit 1684, hade en före detta fogde Petrus Assueri inom stiftet blifvit prestvigd. Konungen hade, under ett besök i Westergötland, hört omtalas, att denne man vore oduglig och »genom särdeles manér blifvit vigd till prest», samt infordrade förklaring från konsistorium i Skara, hvarefter han uppdrog åt ett utomordentligt konsistorium i Stockholm att i målet ransaka och döma. Förhör anstäldes med Assueri, som befans så okunnig, att han ej ens på svenska kunde svara på »åtskilliga barnfrågor». Domprosten i Skara Petrus Laurentinus, som i synnerhet bidragit till att han blifvit prest, anförde till sin ursäkt, att denne man »vore så god som månge andre der på orten på åtskilliga tider ordinerade», samt att han redan af biskop Omenius fått tillåtelse att predika och derjemte vore fattig; men konsistorium dömde Assueri förlustig embetet och Laurentinus till ett års suspension, hvarefter konungen, förklarande sig finna en sådan oduglighet, som Assueri visat, medföra vanvördnad för presteembetet och själavåda för konungens undersåtar, i skrifvelser till biskoparne och superintendenterne anbefalte dem att vid ansvar tillse, det endast skicklige personer till prester ordinerades.
Man hade emellertid äfven erfarit, att prester, sedan de blifvit ordinerade, »lade boken afsides och alldeles slogo sig till goda dagar eller annat verldsligt bekymmer, och ej aktade huru de måtte vidare förkofra sig uti lärdom och andra uppbyggliga gåfvor». Derför utgaf konungen 1693 en förordning, att de prester, som föreslogos honom till erhållande af pastorat, skulle först inför konsistorium undergå ny examen, och äfven då konungen utnämnt en annan än den af stiftsstyrelsen föreslagne, skulle den utnämnde vara underkastad ett sådant förnyadt förhör. Detta var början till den under följande århundradet allmänt införda pastoralexamen. Då konungen erfarit, att konsistorierna i några stift uppdragit det föreskrifna förhörets hållande åt en eller par af sina ledamöter, befalte han, att det skulle ske i hela konsistoriets närvaro. Han yttrade äfven missnöje öfver, att icke sällan hos honom anmäldes, det prester ej kunnat bestå i denna examen, hvilket, anmärker konungen, ej borde kunna inträffa, om man dels vore mindre frikostig med att viga prester, dels tillsåge, att inga andra ordinerades än sådane, som genom goda studier och hedrande uppförande gjort sig förtjenta att blifva det.
Genom detta Carl XI:s nit för presterskapets bildning och för lägenheternas besättande städse med den värdigaste, samt hans allvarliga tillsyn öfver prestembetenas utöfning, fick Sverige under hans regering ett presterskap, som i duglighet täflade med hans embetsmannakår och, likasom denna, var rikt på framstående personligheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
