Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frankrike, på hvars bistånd Danmark räknade, sökte draga Brandenburg och de lüneburgska hertigarne öfver på Danmarks sida.
De dansk-holsteinska stridigheterna hade sålunda blifvit en europeisk tvistefråga, med hvars afgörande det drog långt ut på tiden. Flera bytesförslag framstäldes för att förskaffa Danmark besittningen af det för detsamma så väl belägna Sleswig, men Carl XI uppmanade hertigen ifrigt och ihärdigt att stå fast vid yrkandet på bibehållande af suveräneteten öfver detta landskap.
I slutet af April 1688 afled kurfursten Fredrik Wilhelm af Brandenburg, som så länge varit en af Sveriges verksammaste fiender, och efterträddes af sin son Fredrik III, som ansågs vara hertigen af Holstein mera bevågen. Carl XI var fullt beredd att sluta sig tillsammans med kejsaren, Brandenburg och de lüneburgska hertigarne, för att med vapenmakt framtvinga hertigens återställande i sina rättigheter, hvaremot Ludvig XIV förmådde Jakob II, som i Februari 1685 efterträdt sin broder Carl II såsom Englands konung, att låta 25 till 30 krigsskepp utlöpa, för att hindra Holland att med sin flotta understödja Sverige i något anfall mot danska öarna; men nu vände sig de missnöjde i England till prins Wilhelm af Oranien med anhållan att han ville komma dem till hjelp. Prinsen var dertill villig, men anhöll, innan han beslöt sig för detta vågade företag, hos åtskilliga protestantiska furstar och bland andra äfven hos Sveriges konung om trupper, för att mot anfall från Frankrike trygga Holland, medan företaget i England utfördes. Carl XI lofvade i Augusti 1688 att sända 6,000 man fotfolk, hvarom aftal träffades den 12 September. Från Sverige skulle 1,000 man inskeppas i Göteborg, och från Bremen och Pomern 5,000 man tåga landvägen. Holland skulle betala 108,000 rdr för manskapets underhåll och trupperna gå i holländsk tjenst. Det svenska manskapet under öfversten grefve G. M. Lewenhaupts befäl afgick på holländska fartyg under hösten 1688, men de tyska trupperna satte sig ej i rörelse förr än i Februari 1689. Prinsen af Oranien hade redan i November 1688 landstigit i England, och ännu innan årets slut var Jakob II förjagad, hvarefter i Februari 1689 prins Wilhelm utropades till Storbritanniens konung, jemte sin gemål Maria, Jakob II:s dotter – en statshvälfning, lika gynsam för Sverige och dess bundsförvandter som missgynnande för Frankrike.
Redan i September 1688 hade emellertid Ludvig XIV låtit utan krigsförklaring sina trupper inbryta i Tyskland, då man ej gått in på hans fordran att förvandla det tjuguåriga stilleståndet till fred och såmedelst för alltid till honom afstå hvad han i Tyskland inkräktat. Man sökte nu från flera håll den svenske konungens vänskap, och äfven Ludvig XIV gjorde ännu ett försök att få det gamla förbundet förnyadt; men i stället förnyades den 26 September 1688 det två år förut ingångna förbundet med kurfursten af Brandenburg, och den 12 Februari 1689 ingicks med de lüneburgska hertigarne en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
