Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverenskommelse att med gemensam vapenmakt genomdrifva hertigens af Holstein återinsättande i besittningen af hvad honom fråntagits.
Till den nye konungen i England Wilhelm III afgick Sveriges sändebud i Haag, grefve Gabriel Oxenstierna för att anhålla om åtgärder till förmån för hertigen, och då, efter det Ludvig XIV förklarat krig äfven mot Holland, generalstaterna begärde Sveriges hjelp, svarade Carl XI, att först måste den holsteinska saken vara afgjord. Konung Wilhelm trädde ock nu i den holsteinska frågan på Sveriges sida, och då Danmark derefter sökte vinna honom för sig genom ett anbud att öfvergifva förbundet med Frankrike samt i stället sluta sig till England och Holland, svarade Wilhelm III, att efter som konungen i Danmark förfarit såsom domare i egen sak och brukat våld mot Holstein, så borde han återställa hvad han inkräktat, eljest skulle krig utbryta och sjömakternas flottor understödja Sverige. Konung Christian höll dock i det längsta fast vid sin föresats att icke gifva efter; men sedan något bistånd från Frankrike icke var att vänta, och de svenska regementena redan fått befallning att sätta sig i rörelse samt svenska flottan att utlöpa från Carlskrona för ett anfall mot danska öarna, undertecknades ändtligen i Altona den 20 Juni 1689 ett fördrag, hvarigenom hertigen fullständigt återinsattes i sina rättigheter, och sålunda nådde Carl XI målet för sina ihärdiga bemödanden. Det ingångna fördraget betraktades ock allmänt såsom en stor seger för den svenska statskonsten och visade, att Sverige nu bland de europeiska makterna återvunnit det anseende, hvaraf det så länge varit i saknad.
Redan samma dag, som Carl XI erhöll underrättelsen om Altona-fördragets afslutande, gaf han så väl kejsaren som konung Wilhelm tillkänna sin beredvillighet att, sedan de dansk-holsteinska stridigheterna nu voro bilagda, i enlighet med hvad han förut lofvat, bistå sina bundsförvandter med 6,000 man fotfolk och 12 krigsskepp. Generalamiralen Wachtmeister fick befallning att utse så väl skeppen som befälet derå samt utbad sig att sjelf få föra öfverbefälet; men då denna svenska eskader skulle förena sig med holländska flottan, fann konungen ej passande, att svenske generalamiralen stäldes under en holländsk amirals öfverbefäl, utan uppdrog åt amiral Sjöblad befälet öfver hjelpeskadern. Generalguvernören i Pomern Nils Bielke fick tillsyn öfver landttruppernes utrustande och affärdande. Hvarjehanda hinder mötte likväl, och slutligen fann man årstiden alltför långt framskriden, att någon hjelpsändning under året 1689 kunde ega rum, hvaröfver Sveriges bundsförvandter blefvo högeligen missnöjda, och konung Wilhelm tog saken så allvarsamt, att han vägrade meddela sin bekräftelse på fördraget i Altona förr, än den utlofvade hjelpsändningen blifvit verkstäld.
Andra anledningar till misshälligheter mellan Carl XI och hans bundsförvandter hade äfven uppstått. Ludvig XIV hade under första hälften af året 1689 fört kriget till lands med öfvervägande framgång. Hans fältherrar, marskalkarna Catinat och Luxemburg, hade kastat de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
