Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i allmänhet voro högst få, och missförhållandet mellan hans förmögenhet och hans lefnadssätt var härvid för honom en svår frestelse. Hans äldre broder riksmarskalken Gabriel hade ärft grefskapet efter fadern, och flera syskon hade delat den öfriga qvarlåtenskapen, så att icke särdeles mycket fallit på grefve Bengts lott. Han hade likväl tidigt vant sig vid den svenska högadelns anspråksfulla och kostsamma lefnadssätt under Christinas lysande tid samt kom derföre tidigt i penningeförlägenhet. Vid fredsunderhandlingarna i Nimwegen voro hans skulder så stora, att han måste pantsätta flera sina tillhörigheter, och den lön af 7,500 daler silfvermynt, han vid hemkomsten såsom tillförordnad kanslipresident uppbar, var ej på långt när tillräcklig för hans utgifter. Han anmälde ock förhållandet hos konungen och begärde löneförhöjning, men fick afslag, »ty», sade konungen, »om jag bifaller Oxenstiernas anhållan, så komma också de andra kungliga råden med samma fordran». Detta afslag skall varit anledningen att Bengt Oxenstierna från denna tid lät betala sig af de makter, hvilkas intresse han hos Carl XI förfäktade. Så påstods i de danska ministerberättelserna för åren 1693 och 1694, att han af kejsaren skall årligen uppburit 8,000 rdr, och enligt en annan uppgift skall han af kejsaren, England, Holland, Brandenburg och Lüneburg haft 28,000 rdr årligen. Man har äfven af danske ministern Jens Juel en berättelse, som visar att grefve Bengt icke heller var otillgänglig för Danmarks guld, men också att hans motståndare Fabian Wrede och Nils Gyldenstolpe voro det lika litet. Sedan desse tre herrar jemte Juel undertecknat det mellan Sverige och Danmark den 17 Mars 1693 ingångna försvarsförbund, sökte Juel draga svenska regeringen öfver från det österrikisk-engelsk-holländska till det fransk-danska förbundet och begaf sig derföre, väl försedd med det öfvertalningsmedel, som ansågs för det kraftigaste, först till Bengt Oxenstierna, betygande danske konungens tacksamhet för hans medverkan till det nyss afslutade förbundet samt lemnande, såsom vedermäle af denna tacksamhet, två påsar, innehållande 1,000 dukater hvardera. Grefve Bengt förklarade det vara emot hans vana att mottaga dylika gåfvor och bad att från dem blifva befriad; men då Juel anmärkte, att skänker till underhandlarne vid dylika tillfällen ju vore af gammalt brukliga, svarade Oxenstierna: »Ja visserligen, och må hända skulle hans danska maj:t finna sig förolämpad, om jag afsloge dessa bevis på hans välvilja.» Juel skyndade sig att förklara, det sådant skulle tagas mycket illa, och guldet stannade hos Oxenstierna. Derefter for Juel till Wrede med ett par lika innehållsrika påsar och möttes med samma afböjande förklaring; men sedan han erinrat att det ingångna fördraget, så väl som närmandet till Frankrike i allmänhet, var enligt Wredes alltid yttrade öfvertygelse och att den medförda gåfvan således ingalunda kunde betraktas såsom afsedd att inverka på denna öfvertygelse, samt bad Wrede förskona honom från att blifva med dessa dukaters bärande ytterligare betungad, fann också Wrede för godt att icke vidare dermed besvära honom. Ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
