Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustaf Adolf De la Gardie, Magnus Gabriels äldste son, född i Stockholm den 10 December 1647, var en af de riksråd, som af Carl XI utnämndes redan under första året af hans regering. Fadern stod då högt i konungens ynnest, och sonen hade redan i sitt 25:te år blifvit öfverkammarherre samt Sveriges utomordentliga sändebud i Frankrike och Holland. Nu i sitt 26:te år blef han riksråd och tillika gift med Elisabeth Oxenstierna, dotter till rikskanslern Erik och sondotter till den store Axel Oxenstierna. Detta giftermål var väl egnadt att försona och bringa i glömska den misshällighet, som länge varit rådande mellan brudgummens fader och brudens farfar. Det tillförde äfven brudgummen en betydande förmögenhet och såsom arftagare till grefskapet Leckö samt en stor del af De la Gardieska slägtens öfriga rikedomar borde Gustaf Adolf De la Gardie kunna motse en ganska lysande framtid. De lofvande utsigterna blefvo dock snart förmörkade. Vid 1675 års riksdag störtades fadern, och äfven sonen träffades djupt af detta missöde. Så följde förmyndareräfsten och reduktionen, som bortsopade hela De la Gardieska förmögenheten. Gustaf Adolf De la Gardie ville nu draga sig undan till landet. »Jag ämnar», skref han, »öfvertaga något arrende i Vestergötland eller Småland och der föda mig i mitt anletes svett. Hvad jag hittills arbetat har gifvit mig ringa skörd; men då Sverige, som födt mig, icke vill underhålla mig, skall det åtminstone undangömma mig, tills det en gång kan nedmylla mig.» Konungen qvarhöll honom dock i hufvudstaden genom att i April 1682 utnämna honom till president i Svea hofrätt. Något förtroligare förhållande kunde dock ej uppstå mellan Carl XI och honom. Dertill hyste konungen allt för djupt misstroende mot den högadeliga slägten och De la Gardie alltför bitter känsla af de missöden och förföljelser, som träffat hans fader. Också var han för stolt att vilja köpa konungens ynnest genom att låtsa omfatta hans grundsatsar. Det var väl bekant huru ömtålig konungen var i allt som rörde hans envälde, hvilket han påstod hafva sitt ursprung omedelbart från Gud; men De la Gardie förklarade öppet sådana satser vara stridande mot bibelns egna ord samt öppna dörren för våldkräktningar och orättvisor. När några bland grefvarne och friherrarne, hvilkas gref- och friherrskap blifvit indragna, fortforo att kalla sig grefvar till Wisingsborg eller Leckö, friherrar till Ekholmen och så vidare, samt konungen låtit strängeligen förbjuda sådant och äfven gifvit De la Gardie tillsägelse att endast skrifva sig till de gårdar, som tillhörde hans slägt, icke till dem, denna fått i förläning af kronan, skref De la Gardie tillbaka: »Jag eger i hela verlden icke ens ett torp, än mindre något gods, som jag skulle kunna taga titel af. Vid sin ankomst hit till Sverige för 120 år sedan har min farfars far icke fört med sig något annat än namnet De la Gardie. På lika sätt måste jag hädanefter nöja mig med detta namn allena, dock förenadt med ett godt samvete. Mot mina förfäders förtjenster kunna ej heller mina nämnas. Också har lyckan icke qvarlemnat någonting,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
