Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigareyrket än för hoflifvet och bad derföre att blifva anstäld vid lifregementet till häst, hvars öfverstelöjtnant han blef 1673. Då kort derefter riksstallmästaresysslan och öfverstebefattningen vid lifregementet samtidigt blefvo lediga, fick Bielke välja mellan båda, men föredrog den senare, hvarefter den 29-årige öfversten så omskapade och förbättrade sitt regemente, att Carl XI vid nästa mönstring yttrade sin synnerliga belåtenhet med truppens förträffliga hållning och äfven ökade den från 1,000 till 1,500 man.
Det var i spetsen för denna trupp som Bielke i striderna under danska kriget utförde de bragder vi i det föregående omtalat. Segern vid Lund var till ganska väsentlig del Bielkes och lifregementets förtjenst. Det erkändes ock af konungen. När han efter stridens slut fick syn på Bielke, skyndade han till honom, tog honom i famn och sade: »Aldrig skall jag glömma den tjenst Bielke i dag gjort mig och fäderneslandet.» Sedan vände han sig till de återstående af den modiga skaran och ropade till dem: »Gossar, så länge någon af eder finnes qvar i lifvet, så kommen till mig, och ingen skall sakna hvad han behöfver, det lofvar eder Sveriges konung.» Under glädjemåltiden efter segern anvisade ock konungen åt Bielke en plats vid sin sida, gaf honom en hedersvärja och lofvade honom Björneborgs grefskap, hvilket Bielkes svärfar, riksmarsken Gustaf Horn innehaft. Han ville ock befordra honom direkte från öfverste till generallöjtnant, men Bielke undanbad sig denna befordran för att ej gå förbi sin vän Wittenberg, som var generalmajor. Konungen åtnöjde sig derföre att göra äfven Bielke till generalmajor, men 1668 blef han utnämnd till generallöjtnant och alltsedan slaget vid Lund visade Carl XI honom alltid den varmaste tillgifvenhet, detta till den grad, att Johan Gyllenstierna, som ville vara ensam om konungens förtroende, blef orolig och lyckades äfven få Bielke aflägsnad, i det han förestälde konungen, att Sverige ej kunde blifva i Frankrike bättre representeradt än af Bielke, som förut varit i fransk tjenst och hvars bragder under kriget väckt så stor uppmärksamhet äfven vid franska hofvet. Så skickades Bielke såsom svensk minister till Paris 1679 och stannade der till 1682. Han hade under tiden råkat i ovänskap med Bengt Oxenstierna, sedan denne efter Gyllenstierna öfvertagit ledningen af utrikes ärendena, och alltsedan stodo båda i spetsen för hvar sitt politiska parti, af hvilka det ena yrkade Sveriges anslutning till Österrike, England och Holland, det andra dess förbund med Frankrike.
När Bielke 1682 återvände till fäderneslandet, fann han konungen enväldig, rådsmakten bruten, högadeln förföljd, förmyndareräfsten och reduktionen i full gång. Sjelf blef han utsatt för en efterräkning å 25,000 rdr samt hans nära anhöriga och vänner för vida svårare. Allt detta gjorde vistelsen i fäderneslandet för honom mindre behaglig, synnerligast som en viss köld uppstått mellan konungen och honom, då han ej gillade och ännu mindre kunde förmås att befordra konungens planer vid den pågående riksdagen. Han lyssnade derföre till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
