Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erbjudanden, som från Holland, Frankrike och Österrike gjordes den frejdade krigaren. Då likväl vid denna tid Sverige tycktes hotas med anfall från Danmark och Frankrike, kunde han ej under sådana förhållanden lemna fäderneslandet, men så snart farhågorna för ett nytt krig voro skingrade, antog han 1684 en honom erbjuden plats såsom fältmarskalk-löjtnant hos kurfursten af Baiern samt tog sedermera en ganska ärofull del i de ungerska fälttågen ifrån 1684 till 1687. Af kejsaren utnämndes han ock till general vid kavalleriet och till riksgrefve samt vann så stort rykte, att flere unge män, tillhörande svenska högadeln, skyndade ut för att tjena under honom, och konungen den ena gången efter den andra betygade honom sin synnerliga tillfredsställelse öfver den ära Bielke vann och den heder han gjorde svenska namnet. Detta hindrade likväl icke, att konungen under tiden lät reduktionsåtgärderna fortgå äfven mot Bielke, som träffades af den ena förlusten efter den andra, utan att deremot göra någon anmärkning. Dock gjorde detta förhållande Bielke mindre hågad att lyssna till Carl XI:s flera gånger förnyade uppmaningar att återvända till Sverige, der konungen försäkrade sig skola förse »sin käre Bielke» så väl, att han icke skulle behöfva söka främmande herrars tjenst. Nils Bielke var också verkligen en af de få personer, för hvilka Carl XI hyste en varmare tillgifvenhet och, så vidt man vet, den ende, för hvilken han nedlät sig till ursäkter och öfvertalanden, nära nog liknande böner.
Slutligen lät ock Bielke häraf förmå sig att 1687 vända tillbaka, då han också af konungen mottogs med flera nådebevis, så att han under detta år utnämndes först till kungligt råd och generalguvernör öfver Estland, sedermera, då han ej visade sig hågad för den sistnämnda befattningen, till generalguvernör i Pomern, kansler vid Greifswalds akademi samt general vid kavalleriet och infanteriet, och mot årets slut till grefve. Förhållandet mellan konungen och honom var nu åter det bästa, så olika de än voro till lynne, vanor och åsigter. Eget nog tillhörde de män, som vid denna tid stodo högst i Carl XI:s förtroende, Bengt Oxenstierna och Nils Bielke, båda den af honom hatade och förföljda högadeln. Båda voro ock kunnige, belefvade, fint bildade, praktälskande män, medan konungen var okunnig, tarflig, sparsam, ofta rätt simpel i både ord och åthäfvor. Båda täflade emellertid om att stå högst i hans ynnest och hatade hjertligen hvarandra. I Oxenstierna värderade Carl XI den fine, slipade, erfarne, för landet nyttige statsmannen; i Bielke älskade han den modige, stolte, öppenhjertige, ärekrönte vapenbrodern. Hans hjerta var nog mera fästadt vid den senare, men såsom konung fann han den förre mera oumbärlig. Under åren 1687–1692 fortgick emellertid striden mellan båda, då Bielke stod i spetsen för det franska partiet och Oxenstierna för dess motståndare. Ingendera blefvo obelönte af de makter, hvilkas intressen de förfäktade, och likasom Oxenstierna tog vängåfvor af kejsaren och dess bundsförvandter, så försmådde ej heller Bielke sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
