Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XI:s död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menniskor ansågos hafva omkommit af brist på tillräcklig föda; att i Finland öfver 80,000 menniskor lidit hungersdöden, så att 14 socknar voro utdöda och deras kyrkor stängda; att i Norrland mer än halfva antalet af därvarande soldater svultit ihjel och äfven en stor del af den öfriga befolkningen; att i Upland nära 300 soldater, utom långt flera af landskapets öfriga inbyggare, dött af hunger, och så vidare. Folket bakade bröd af agnar, nässlor, hasselknoppar, bark och dylikt. En resande berättade, att han under hela elfva mils färd norr om Stockholm sett vid vägarne högst få lefvande menniskor, blott här och der några uthungrade varelser, sittande vid ihjelhungrade djurs kroppar. Äfven i hufvudstaden var nöden förfärlig, och flera oroligheter föreföllo, då den af hunger förtviflade befolkningen sökte plundra bagarebodarne och kronans förråd. Konungen gjorde visserligen allt hvad han kunde för att genom lättad spannmålsinförsel och utdelande af spanmål från kronans förråd samt äfven genom rikliga penningeunderstöd lindra nöden, men den var så svår och så allmän, att dessa åtgärder föga kunde uträtta, och först mot sommaren, när tillförseln blef ymnigare och lyckligtvis ett godt år ändteligen inträdde, blef förhållandet bättre, ehuru verkningarna af den stora hungersnöden 1697 sedermera ganska länge förspordes.
Medan den rasade som värst, insjuknade konungen i Mars detta år. Hans helsa hade varit svag redan i barndomen, men genom kroppsöfningar och rörelse i fria luften blifvit förbättrad, ehuru de ofta allt för våldsamma ridterna vid flera tillfällen haft skadliga följder. I början af året 1697 kände han sig plågad af mattighet och maglidanden, men reste de första dagarna af Februari till sitt kära Kungsör för att der söka bota sig medelst varg- och björnjagter. Denna gång lyckades det dock icke. Den 8 Mars återkom han till Stockholm utan någon förbättring. Plågorna tilltogo allt mera, så att han icke kunde hålla sig rak eller vända hufvudet uppåt, och han frågade sina läkare Urban Hjärne och Johan Martin Ziervogel, om de ej kunde hjelpa honom att ännu en gång få upplyfta sina ögon till himmelen. För öfrigt kunde han, utom dessa sina läkare, icke lida andra omkring sig än sin mor, sin kammarherre Salomon Cronhielm, som nu stod högt i hans ynnest, och en gammal trotjenare Håkan. Då inga läkemedel hjelpte, ålade han den 23 Mars läkarne att öppet säga honom hvad de trodde om sjukdomen och dess utgång. De sade honom, att föga hopp återstod. »Nå väl», svarade konungen, »jag har aldrig varit rädd för döden och är det ej heller denna gång; men jag ålägger eder att, när allt är förbi, låta öppna min mage, hvarest man då lärer finna många besynnerliga ting.» Han lät nu tillkalla sina barn, tog afsked af de båda prinsessorna, den sextonåriga Hedvig Sofia och den nioåriga Ulrika Eleonora, men lät kronprinsen Carl ännu stanna qvar ett par timmar, hvarunder han gaf honom flera förmaningar, bland annat, att »först och främst frukta Gud och älska undersåtarne, och sedermera att hålla sig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
