Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XI:s död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordentliga rådsherrar, men icke till fuchssvansar och örontasslare, hvilka endast söka sin egen nytta».
Derefter tog konungen nattvarden och hade under de följande dagarna flera samtal i andeliga ämnen med sin biktfader Georg Wallin. Denne sökte beveka honom till hvarjehanda barmhertighetsverk och, bland annat, utverka nåd för de lifländska statsfångarne, hvilket konungen genast biföll och hvartill Hedvig Eleonora skall hafva uppmanat Wallin. Annandag påsk tog konungen ännu en gång nattvarden, hvarefter han tog afsked af Wallin, af kanslirådet Carl Piper, som under sista tiden haft i regeringsärenden hans högsta förtroende, samt af sin gamle stallmästare och trogne följeslagare under de många äfventyrliga ridterna, Gustaf Hård, hvilken han tackade för hvar dag de varit tillsammans. Krafterna aftogo härefter hastigt och samma dag, den 5 April 1697, klockan 10 på aftonen utandades Carl XI sin sista suck.
Redan dagen efter konungens död företogs den liköppning, han ålagt sina läkare, hvarvid det utröntes att konungen dött af invärtes kräfta. Flera rykten kommo dock snart i omlopp, att han fått gift eller sönderstötta diamanter, som frätt sönder hans inelfvor, och än den ene, än den andre angafs af dessa kringflygande rykten såsom konungens mördare. Dessa rykten blefvo visserligen på det bestämdaste vederlagda så väl af de läkare, som skött Carl XI under hans sista sjukdom, och verkstält liköppningen, som af hela collegium medicum, hvilket öfver sjukdomens beskaffenhet varit rådfrågadt; men de fortlefde icke desto mindre och föranledde först drottning Lovisa Ulrika att 1768 och sedermera konung Oskar I att 1850 anbefalla en ny granskning af det vid liköppningen förda utförliga protokoll, hvilket var åtföljdt af en färglagd ritning öfver de inre delarnes utseende, hvarvid med all den visshet, vetenskapen kan gifva, utröntes, att sjukdomens beskaffenhet varit sådan, som den af Hjärne och Ziervogel uppgifvits, och att inga spår af förgiftning förefunnos.
Medan konungens lik ännu stod qvar i ett af slottsrummen, utbrast en våldsam eldsvåda, då större delen af slottet nedbrann. Elden grep så hastigt omkring sig, att alla småtornen nästan på en gång stodo i låga. Det stora slottstornet Tre kronor, som reste sig 50 till 60 alnar öfver den öfriga byggnaden, med Sveriges gamla vapen, de tre kronorna, öfverst på spiran, höjde sig länge oangripet öfver röken och lågorna, men slutligen fattades äfven det af dessa. De åtta kanoner, som funnos i de öfra delarna af tornet, och en stor kyrkklocka, som der var upphängd, nedstörtade, sedan bjelklagen, hvarpå de hvilat, voro förtärda af elden, och snart föll äfven sjelfva spiran med de tre kronorna. De kungliga rummen, med de flesta der förvarade möbler, prydnader och dyrbarheter, kansliet, hofrätten, justitierevisionen, krigskollegium, med de flesta dithörande handlingar, tre fjerdedelar af den kungliga boksamlingen och öfver tusen till densamma hörande handskrifter – allt detta gick förloradt. De delar af slottet, der kammar-,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
