Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XI:s död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommers- och reduktions-kollegierna hade sina embetsrum, blefvo dock af elden skonade, likaså räntekammaren med skatthvalfvet Elefanten. Den nyss förut af Nicodemus Tessin fulländade södra slottslängan, med dem praktfulla slottskyrkan, blef till största delen förstörd, men ur kyrkan räddades Ehrenstrahls mästerstycken, Korsfästelsen och Yttersta domen, som nu flyttades till Storkyrkan. Dit fördes ock det mesta af hvad ur branden kunde räddas, och kyrkan blef deraf så uppfyld, att under de följande veckorna plats der ej fans för församlingen. Hvad som förorsakat branden blef aldrig upptäckt.
Strax i början af eldsvådans utbrott hade Carl XI:s lik blivit af några officerare fördt undan branden och stäldes till en början i ett gammalt invid slottet beläget stall, hvarifrån det efter några timmar flyttades till Per Brahes hus vid Norrbro, der man i hast stält ett rum i ordning till dess emottagande. Sedermera fördes det till Riddarholmskyrkan och nedsattes i hvalfvet under karolinska grafkoret; sedan begrafningen blifvit i ständernas närvaro högtidligen firad. Det skedde den 24 November 1697, på Carl XI:s 42:dra födelsedag.
Carl XI var af något mindre än medelmåttig längd, men väl växt, med små fötter och stora händer. Genom flitiga kroppsöfningar hade han blifvit starkare, än hans kroppsbyggnad antydde. Ögonen voro små, men lifliga, hakan spetsig, kinderna röda, läpparna något stora. Hållningen hade ingenting kungligt eller vördnadsbjudande och blef det än mindre efter ett benbrott 1681, som gjorde honom halt för hela hans öfriga lifstid. Hans drägt var vanligen mycket tarflig. Oftast bar han en blå åtsittande rock och vid sidan en stor huggvärja, elghudsbyxor och väldiga ryttarstöflor – således ungefär samma drägt som man ser å de många porträtten af hans son; men då Carl XII hade sitt hår kortklippt, bar Carl XI deremot sitt långt och särdeles väl vårdadt, tills dess det redan i hans 32:dra år började gråna, då han anlade en af de då allmänt brukliga stora perukerna, hvilken tog sig föga lyckligt ut i förening med hans lilla figur och tarfliga klädsel.
I sin ungdom hade han haft mycken sjelfsvåld och allt för mycket varit omgifven af personer, som egde föga af en finare bildning, i hvilkas sällskap han vande sig vid en råare umgängeston samt icke behöfva lägga band på sitt häftiga lynne. Detta lärde han sig ock aldrig att styra, och lät det allt för ofta komma till utbrott, som voro för honom föga hedrande. Ingen af hans embetsmän eller officerare, högre så väl som lägre, kunde vara säker för handgripliga tillrättavisningar, icke sällan med värjan eller käppen, och dessa tillrättavisningar åtföljdes ofta af svordomar och skymford, som voro ännu mindre kungliga. Äfven hans förklarade gunstlingar voro lika litet som någon annan fredade härför. En gång blef han så häftigt uppretad mot Hans Wachtmeister, att han satte efter honom med värjan i handen, och Wachtmeister måste springa undan och gömma sig till dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
