Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390»
Cail XII.
Mars 1703 vann den mera betydande segern vid Schagarini, hvarefter
han, då Carl Magnus Stuart detta år måste för sjukdom begära
tjenstledighet, förordnades i hans ställe till guvernör i Kurland och tillika
befordrades till generalmajor. Hans ärofulla fälttåg i Kurland åren
1704 och r7o5 samt de då vunna lysande segrama vid Jakobstadt
och Gemäuerthof hafva vi förut omtalat. Den »latinske öfversten»,
såsom han förut för sin färdighet i latinet kallades, hade nu vunnit
stort fältherrerykte och befordrades.till generallöjtnant 1705, hvarefter
följde hans utnämning till general och till guvernör öfver Riga med
kringliggande fästningar 1706.
När Carl XII under åren 1708 inryckte i Litauen, infann sig
Lewenhaupt i hans högqvarter vid Radoszcowice, der han stannade
flera veckor och fick af konungen tillsägelse att göra sig beredd på ett
långväga tåg, men utan att upplysning lemnades hpnom hvart tåget
var ämnadt. Först efter hans återkomst till Riga i medlet af Maj kom
befallning att han i början af Juni skulle rycka in i Litauen och taga
vägen åt Berezina. Vid det den 26 Maj daterade brefvets ankomst
voro dock 7 eller 8 dagar af Juni redan förlidna, och Lewenhaupt blef
ej färdig att bryta upp förr än i slutet af månaden — ett dröjsmål,
hvilket, enligt hvad förut är visadt, väsentligt bidrog till den olyckliga
vändning kriget härefter tog och för hvilket Lewenhaupt ej synes kunna
fritagas från all skuld, ehuru det, å andra sidan, måste läggas
konungen till last, att han icke under sin sammanvaro med Lewenhaupt
närmare underrättade denne om sina planer och lade honom på sinnet
att iakttaga största möjliga skyndsamhet.
Vi känna redan de bedröfliga följderna, som slutade med
nederlaget vid Pultawa, der Lewenhaupt åter ganska berömligt utmärkte sig,
men utan att kunna afböja den olyckliga utgången. Vi känna äfven
huru Lewenhaupt, med återstoden af svenska hären, några dagar efter
slaget gaf sig fången, hvaröfver konungen sedermera yttrade stor
förtrytelse och hvilket han ej ville förlåta Lewenhaupt. Nekas kan väl
också icke, att så förtviflad än svenska härens ställning var, inklämd
i hörnet mellan Worskla och Dniepern, och så mycket än soldaterne
voro nedstämde genom det föregående nederlaget och genom
konungens skilsmessa från dem, hvilken han ock i det längsta fördröjde, var
likväl Lewenhaupts förfarande, att i fiendens åsyn låta fråga de
särskilda trupperna om de ville slåss eller icke, någonting så oerhördt af
en Carl XII:s krigare, att man svårligen kan undra öfver konungens
förtrytelse. Utgången hade högst sannolikt blifvit densamma, äfven
om Lewenhaupt fört sina krigare mot fienden, i stället att först fråga
dem derom, och mycket blod hade troligen då ock blifvit onödigtvis
spildt, hvilket väl varit hufvudsakliga anledningen till det tagna steget,
emedan en af Lewenhaupts största förtjenster var hans synnerliga
månhet om de trupper han anförde; men att Carl XII, som aldrig
skonade sitt eget lif och aldrig räknade sina fiender, skulle godkänna, att
en man, hvilken han satt i sitt ställe, började underhandlingar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
