Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Polska fredsunderhandlingar - Polska kriget 1702
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
Carl XII.
ombuden, då August försäkrade alltsammans vara falskt, hvilket fräcka
förnekande af sanningen, i förening med Augusts försök att muta hans
omgifning, gjorde Carl ytterligare förbittrad mot honom och stärkte
ännu mera hans föresats att taga kronan från en man, som var så
ovärdig att bära henne. Tillika hade den misstänksamhet, som redan
förut röjt sig hos Carl XII, blifvit ytterligare ökad genom upptäckten,
att man trodde sig genom penningar kunna vinna dem, som dittills
haft hans mesta förtroende, och dessa vågade härefter ej vidare yrka
på fred, af fruktan att anses vara dertill förledde af Augusts
vän-gåfvor.
Efter dessa fredsanbud från konung August följde sådana äfven
från polska riksdagen, hvars ombud, två senatorer och fem adelsmän,
redan i Mars infunno sig i svenska lägret, med uppdrag att till
konungen framföra riksdagens budskap, som var affattad i temligen hög ton.
»Svenske konungen borde för det började kriget söka skadeersättning
af kurfursten i Sachsen, icke af konungen i Polen, ty detta rike hade
med saken ingenting att göra. Ej heller skulle konungen fordra
någon afsättning, ty han borde veta, att trohet mot deras konungar vore
en bland polackarnes största dygder. I stället för krig erbjöd sig nu
polska republiken att medla fred mellan sin egen konung och Sverige,
men såsom vilkor för en underhandling härom fordrades, att konung
Carl nu genast skulle med sin här utrymma icke blott Polens område,
utan äfven Kurland, samt återbetala alla gärder, han utskrifvit, och
gälda all den skada hans trupper förorsakat i dessa länder.» Ett
sådant budskap var på intet sätt i Carl XII:s smak, och han uppsköt
ock derföre tid efter annan att bevilja ombuden företräde. Då det
ändtligen medgafs den 22 April, ledde det till ingen påföljd, emedan
man ej å någondera sidan ville eftergifva sina anspråk. Carl sade
slutligen, att han ville lemna polackarne svar, när han anländt till
Warschau, hvarefter han utan afsked reste från ombuden till en aflägsnare
del af sin här. I en allmän kungörelse uppmanade han dock
polackarne att mottaga honom såsom en vän, hvilken kommit blott »för
att skydda republiken, stödja dess vacklande frihet, upprätthålla dess
statsförfattning samt tillintetgöra de stämplingar efter envälde, hvilka
August förehaft tvärtemot sin konungaförsäkran». *)
Polska kriget 1702.
När Carl XII i slutet af året 1701 tågat in i Litauen för att
understödja bröderne Sapieha emot deras fiender, hade han låtit öfverste
Alexander Hummerhjelm med 1,800 man stanna i Kowno. Då denne,
på öfver 30 mils afstånd från svenska hufvudstyrkan, kringsvärmades
af talrika fiendtliga skaror, lät konungen i början af Januari 1701 om-
*) Jfr Fryxell, Berättelser. XXI: 169—190.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
