Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Träffningen vid Pultusk - Lille prinsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
Carl XII.
armen af Narew-floden, hvilket ock skedde, hvarefter konungen sjelf,
med drabanterne och lifregementet, störtade in i staden, då litauerne
och sachsarne nästan utan något motstånd gåfvo sig på flykten. När
en del af dem passerat bryggan öfver andra flodarmen, upprefvo de
densamma, hvarigenom deras ännu qvarvarande kamrater blefvo
af-skurne och nedhöggos, jagades i floden eller måste gifva sig fångna.
Steinau lyckades dock komma undan, men hans närmaste man i
befälet, sachsiske generallöjtnanten von Beust, jemte en mängd officerare,
funno ingen annan utväg till räddning än att gömma sig i en på
floden liggande qvarn, hvars landfästen de afskuro, så att byggnaden
skulle flyta med strömdraget. Carl märkte dock hvad som förehades
och hindrade qvarnbyggnadens rörelser samt infann sig der sjelf, dock
utan att gifva sig tillkänna, och tog tillfånga både Beust och hans
följeslagare. Då Beust sedermera inbjöds att med konungen intaga
aftonmåltiden, blef han icke litet förvånad att i konungen igenkänna
den, som gjort honom till fånge.
Träffningen vid Pultusk var emellertid en ny seger för svenskarne,
hvilken kostat dessa endast elfva man, hvaremot fienden förlorat 700
fångna samt några hundra döda och sårade. Dessutom togs i staden
en stor mängd hästar och betydande munförråd samt en mindre fältkassa,
hvilken konungen dock genast utdelade bland sina ryttare.
Kort före denna träffning hade i konungens läger infunnit sig
prins Maximilian Emanuel af Wurtemberg, hvilken fattat så stor
beundran för Carl XII, att han, ehuru blott 14 år gammal, nödvändigt
ville komma i hans tjenst. Med sin slägts samtycke fick han ock resa
till Polen och uppsöka den svenske konungen, till hvilken han
fram-stälde sin önskan att under hans ledning få öfva sig i krigskonsten.
»Godt», svarade Carl, »jag skall uppfostra er efter mitt sinne», och
så lät han den unge prinsen, ehuru trött af resan, genast stiga till
häst och med konungen göra en lång ridt genom de särskilda
qvarteret Prinsen höll raskt ut, och från den stunden fattade konungen
mycket tycke för honom. Då wiirtembergska sändebudet anmärkte,
att en så ung herre väl borde hafva en egen hofmästare att vårda och
se om honom, svarade Carl leende: »Jag vill sjelf vara hans hofmästare. >
Sedermera egnade han honom ock långt mera omsorg än åt någon
annan. »Lille prinsen», såsom han af soldaterna kallades, gjorde sig
ock genom sin hurtighet och vänlighet allmänt omtyckt. I träffningen
vid Pultusk, den första strid hvari han deltog, var han en bland de
främste, som trängde in i staden, der han jagade efter en fiendtlig
dragon. När denne såg sin förföljare vara så ung, vände han sig om
och sade: »Hvad pojke, vill också du redan börja taga lifvet af
menniskor. » Prinsen svarade med en värjstöt, men fick under striden ett
styng genom rocken och ett i stöfveln. Dock lyckades han till slut
ränna värjan genom sin motståndare, hvarefter han red till konungen,
som berömde honom mycket för det mod han visat. Sedermera
syntes »lille prinsen» alltid vid konungens sida och mellan båda uppstod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
