Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Embetsmännen.
363
Denna skarpa skrifvelse af konungens egen hand förmådde Bielke
att redan följande dagen utfärda den ifrågavarande fullmakten, och
Johan Gabriel Stenbock sökte nu hos konungen ställa saken till rätta.
Bielke synes likväl gifvit nya uttryck åt sitt missnöje, ty vid slutet af
år 1697 fick han från konungen ett nytt bref, lika allvarsamt som det
förra, och sände nu genast bud till Stenbock för att hos konungen
utverka förlåtelse för hvad han låtit komma sig till last, jemte anhållan
tillika att, då Bielke för sjukdom ej kunde lemna sina rum, konungen
måtte till honom sända tillförlitliga personer, för hvilka sanna
förhållandet kunde framläggas. Konungen skickade då hofkanslern Johan
Bergenhjelm och statssekreteraren Thomas Polus, inför hvilka Bielke
lyckades i åtskilligt rättfärdiga sig, men onekligen hade han dock gjort
sig skyldig till straffvärd tredska mot konungens befallningar och till
opassande utbrott af missnöje deröfver. Han lofvade emellertid nu
ovilkorlig lydnad och obrottslig trohet, och man trodde saken härmed
vara bilagd.
Till Bielkes olycka yppades likväl just vid denna tid äfven från
ett annat håll utlåtelser, som ansågos förgripliga mot konungen och
konungaväldet. Prosten i Mora, Jakob Boethius, som genom lärdom
och lyckliga undervisningsgåfvor vunnit mycket anseende såsom lärare,
men vid riksdagarna 1693 och 1697 visat sig ogilla det kungliga
enväldet, hade mot slutet af det sistnämnda året uppsatt åtskilliga
anmärkningar mot 1693 års riksdagsbeslut. De deri förekommande uttryck,
att konungen icke var någon på jorden ansvarig för sina gerningar,
fann Boethius innebära »en högfärdssynd, beslägtad med Adams och
Evas, ja, med sjelfva satans». Mot ständernas löfte att gilla och
antaga hvad helst konungen föreskrefve stälde Boethius skriftens ord, att
»lotxti måste mer lyda Gud än menniskor», och sjelfva ordet
»suveränetet» kallade han »ett ogudaktigt fransyskt ord, sammanhängande med
detta folks öfriga högmod och gudlöshet». För dessa frimodiga
utlåtelser i ett då för tiden högst ömtåligt ämne blef Boethius fängslad,
förd till Stockholm och stäld för rätta, då han vid sitt försvar visade
sig lika frispråkig samt åberopade bland annat, med anledning af
konungens tidiga myndighetsförklaring, Pauli ord: »Så länge arfvingen
ett barn är, lyder han ock under förmyndare intill den tid som fadern
förelagt». Att denna myndighetsförklaring väckt ovilja hos flere bland
presterskapet, syntes ock deraf, att på samma dag predikades i tre
Stockholms kyrkor öfver texten: »Ve det land, hvars konung ett barn
är», hvilken text Boethius äfven skall hafva valt för sin predikan i
Mora. I allt detta tyckte man sig finna ett alltför mycket utbredt
missnöje öfver både myndighetsförklaringen och regeringssättet, möjligen
en anläggning mot detta, hvilket borde allvarligen näpsas. Boethius
blef i Juli 1698 dömd från lif, ära och gods, och hans skrifter att af
bödeln brännas. Konungen eftergaf dödsdomen, men utbytte den mot
lifstidsfängelse å Nöteborgs fästning, der Boethius satt fången till dess
fästningen intogs af ryssarne 1702, då han fördes till Viborg, der han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
