Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Arvid Bernhard Horn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Embetsmännen.
375
de förtjenster, samt att han varit en af de dugligaste, mångsidigaste
och mest erfarne embetsmän, Sverige någonsin egt.
Arvid Bernhard Horn var, liksom Fabian Wrede och Carl Piper,
en af de mest framstående statsmännen under Carl XII:s regering,
ehuru hans fulla betydenhet såsom sådan ej framträdde förr än efter
konungens död. Han tillhörde Kanckasgrenen af Horn-slägten, som så
ofta förekommer i vår historia, och hans fader var öfversten Gustaf
Horn till Wuorentaka, å hvilken sätesgård i södra Finland sonen
Arvid Bernhard föddes den 6 April 1664. Vid elfva års ålder blifven
faderlös, egnades både han och hans fyra bröder tidigt åt
krigstjen-sten, emedan modern ej hade tillgångar att bestå dem någon lärd
uppfostran. Redan 1682 ingick Arvid Horn såsom frivillig vid lifgardet,
måste nära ett år bära musköten utan någon lön, innan han blef
sergeant, och ännu förgingo två år, innan han 1685 befordrades till
fänrik. Krigaretjenstgöringen i fredstid föreföll honom dock föga
lockande, och han utverkade sig konungens tillåtelse att få träda i utländsk
krigstjenst, hvarefter han under Nils Bielkes befäl utmärkte sig i
Ungern och under prins Wilhelm af Oranien i Nederländerna, samt steg
i den senare tjensten till kapten och befordrades äfven 1693 till kapten
vid svenska lifgardet. Sedan han 1695 blifvit hemkallad, fick han kort
derefter ett tillfälle att visa sitt mod och sin rådighet, hvilket blef
första steget till den lycka, han sedermera gjorde. I Februari 1696, vid
ett besök af hofvet i Upsala, skenade hästarne för enkedrottningens
vagn, då hon skulle fara utför slottsbacken, och Carl XI utropade
ån-gestfullt: »Kan då ingen rädda enkedrottningen?» I ögonblicket
sporrade Horn sin häst och störtade in bland det skenande spännet med
sådan fart, att både detta och Horns springare kastades omkull.
Konungen sade honom intet ord till tack; men dagen derpå kom till Horn
en tiggare och bad att för honom få framvisa sitt pass, hvilket Horn,
efter att flera gånger hafva afvisat den efterhängsne, slutligen mottog,
då vid papperets öppnande det fans innehålla en fullmakt för honom
att vara löjtnant för de kungliga drabanterna — en stor utmärkelse,
hvarigenom Horn erhöll öfverstes rang och kom i daglig beröring med
hofvet. Carl XI lärde ock nu alltmera känna och värdera honom samt
anbefalte honom på sin dödssäng åt sin son, såsom en trogen och
användbar tjenare.
Hos Carl XII steg ock Horn hastigt i ynnest och förtroende, var
en flitig deltagare i hans oförvägna lekar och sedermera hans trogne
följeslagare under fälttågen 1700—1703, hvarunder Horn, redan 1700
befordrad till generalmajor och kaptenlöjtnant för konungens drabanter
samt upphöjd till friherre, utmärkte sig i slagen vid Narwa, Düna och
Kliszow, äfvensom vid försvaret af Warschau. Likasom Bengt
Oxenstierna och Piper, var äfven Horn en af dem som talade emot det
polska afsättningskriget och var vid slutet af året 1703 nära att falla
i onfld, hvarifrån han, såsom det påstås, räddades genom sitt giftermål
med Pipers svägerska, Inga Törnfiycht. Härefter fingo hans befordrin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
