Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den inre styrelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rådsembetet, »för hans grundliga och nu för tiden sällsynta kunskap och långliga förfarenhet uti in- och utrikes saker». Drottningen kunde dock ej af deputationen anträffas och lät sedermera svara, att ständernas begäran ej kunde villfaras, hvarvid saken fick bero. Horn reste till sin egendom Ekebyholm, der han mottog talrika besök och betraktades allt mera såsom en varm fosterlandsvän, hvilken ej tvekat ådraga sig hofvets ogunst för sitt nit om frihetens upprätthållande.
Till Horns efterträdare såsom kanslipresident utnämnde drottningen hans nära vän Erik Sparre. Denne hade i yngre åren varit i fransk tjenst och der stigit till generallöjtnantsgraden samt derefter blifvit svenskt sändebud vid franska hofvet, men mot slutet af Carl XII:s regering kommit tillbaka till Sverige, der han vid flera tillfällen öppet klandrat Görtz’ våldsamma förslag. Härigenom vann han Ulrika Eleonoras bevågenhet och var, såsom här ofvan är visadt, en af dem, som af henne redan före riksdagens början inkallades i rådet samt insattes i tjenstgöring i kansliet, der han till förman och ledare hade sin vän Arvid Horn.
När sedermera Horn begärde afsked från kanslipresident-embetet, ålade drottningen Sparre att öfvertaga detta embete, i trots af hans ihärdiga vägran, emedan han dels ej ansåg sig vuxen detsamma, dels, såsom nära vän till Horn, ej ville synas hafva undanträngt honom. Hans vägran hjelpte dock ej, men han fann föga trefnad å den höga plats, man tvingat honom emottaga. Statssekreteraren von Höpken, som ansågs hafva varit den som mest arbetat på Horns aflägsnande, ehuru denne varit Höpkens välgörare, vållade nu äfven Sparre mycket obehag, förbigick honom vid flera tillfällen och misstänktes af honom äfven att mot utländskt guld förråda statshemligheter, men stod oaktadt allt detta fortfarande ganska högt i drottningens förtroende. Ofta nog och särdeles vid tillsättandet af lediga tjenster visade drottningen en sjelfrådighet, som stötte både rådet och sekreta utskottet, hvilket till och med lät fråga riksråden, om de ej gjort föreställningar mot dylika egenmäktiga tilltag. Sparre svarade med att kasta skulden på ständerna, som ej bättre understödt Horn, när han för sin månhet om friheten fallit i drottningens onåd. Inför utskottet förklarade ock Sparre, att han väl insåg sig ej kunna fylla en sådan mans plats som Arvid Horn, och derföre ämnade taga afsked från kanslipresident-embetet, hvilket också skedde redan den 12 Maj 1719, efter blott en månads tjenstgöring, då ständerna beklagade, att kanslikollegium genom hans afgång mist »en mycket skicklig och förfaren ledamot».
Riksrådet grefve Gustaf Cronhielm utsågs af drottningen och rådet, den 15 Maj, till Erik Sparres efterträdare såsom kanslipresident, men blef dock ej den egentlige ledaren af förhållandena till främmande makter, hvilket vi få tillfälle att visa här nedan i berättelsen om dessa förhållanden.
Den inre styrelsen under Ulrika Eleonoras korta regering var för öfrigt nästan i allt en fullständig motsats till den i slutet af Carl XII:s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
