Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredsunderhandlingarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klokaste politiken måste således blifva den Carl XII följt, att begagna bådas afund och misstroende mot hvarandra för att tillvinna sig så billiga vilkor som möjligt; men för att med framgång leda en sådan statskonst fordrades en man med Görtz’ öfverlägsna förmåga, och en sådan röjde sig icke hos de män, som nu ledde Sveriges diplomatiska förhållanden. Arvid Horn, den mest framstående statsmannen inom svenska styrelsen, hade aldrig drottningens förtroende och afskedades, innan han kunde utöfva någon mera betydande inverkan å underhandlingarna. Erik Sparre, hans efterträdare, lemnade sin plats, innan han uträttat något i detta hänseende, och den nye kanslipresidenten Gustaf Cronhielm visade sig snart nog icke heller vuxen de nu inträdda förhållandena.
Fann man sig ej längre kunna begagna båda makterna att nedsätta hvarandras anspråk, så måste man på allvar förklara sig för någondera, och det var ej så lätt att här träffa det för Sverige fördelaktigaste valet.
Å ena sidan åtnöjde sig Hannover och England med Bremen och Verden, hvilka besittningar Sverige lättast kunde undvara. England hade, sedan Frankrike blifvit försvagadt genom det långvariga spanska arfföljds-kriget och dess regent efter Ludvig XIV:s död, hertigen af Orléans, lät leda sig af engelska politiken, blifvit det mäktigaste riket i vestra Europa och utöfvade genom sitt förbund med Frankrike, Holland och Spanien – den s. k. qvadrupel-alliansen – ett stort inflytande på de europeiska angelägenheterna. Engelska flottan kunde blifva både ett kraftigt värn mot den ryskas härjningar å Sveriges kuster och tillika ett verksamt biträde vid återtagandet af de besittningar Ryssland eröfrat från Sverige. Slutligen kunde konung Georg förskaffa Sverige fred med Preussen, som icke gerna såg Rysslands förstoring, och om äfven denna fred måste köpas med uppoffring af Stettin och en del af Pomern, var dock denna uppoffring föga känbar i jemförelse med Rysslands fordringar.
Å andra sidan åter var Ryssland utom all jemförelse Sveriges farligaste fiende, som, i händelse af fortsatt krig, kunde göra det mesta skadan. Det var högst osäkert, om Sverige, äfven med verksamt biträde af England, skulle kunna från det nu så mäktigt blifna Ryssland återtaga dess eröfringar, hvartill skulle erfordras ett fortsatt krig med starka rustningar, till hvilka det utarmade, till stor del förödda Sverige egde inga tillgångar. Slutligen hade äfven czaren visat sig villig att i Norge bereda Sverige en ersättning för Ingermanland, Estland, Wiborg med en del af Karelen, hvilka han fordrade skulle för alltid afträdas, samt Lifland, som på 40 år skulle afstås till Ryssland.
Dessa landskap voro emellertid för Sverige af ojemförligt mera vigt än Bremen och Verden samt de tyska besittningarna i allmänhet. Riga, Reval, Narva och Nyen hade gifvit svenska statsverket betydande bidrag genom sina rika tullinkomster och betraktades tillika såsom Sveriges spanmålsbodar, hvarifrån det i missväxtår fått sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
