Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Den inre styrelsen
- Fredsunderhandlingarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den här ofvan omnämnda af ständerna beslutade reduceringen, nedsatt till 2 millioner, och då man beräknade, att minst en million daler silfvermynt fans i enskilda kassor, antogs Sveriges dåvarande rörelsekapital tillsammans utgöra omkring 7 millioner daler silfvermynt. Till betäckande af räntorna å konungens skuld till banken anvisades stora sjötullen. För öfrigt förnyades bankens »försäkring» och privilegier, fullmäktige förordnades till dess öfverstyrelse och ständerna beslöto, att räntorna å konungens skuld till banken skulle riktigt utbetalas, oaktadt alla enskildes räntor till och från banken, med undantag af stipendiaters, fingo för det året hvila.
Fredsunderhandlingarna.
Vid Carl XII:s död var Sverige i öppet krig med Ryssland, Polen, Sachsen, Preussen, Hannover och Danmark samt i fiendtligt förhållande till England och Holland, utan någon enda bundsförvandt och utan någon utsigt till fred, så länge konungen stod fast vid sin föresats att icke afstå någon del af rikets område till någon af dess många fiender. Denna föresats delades visserligen icke af den nya regeringen, som fann freden allt för nödvändig för det utmattade riket, att icke söka vinna den äfven med betydande uppoffringar; men man kunde nu befara, att fienderne, icke längre tillbakahållna af intrycket utaf Carl XII:s personlighet, skulle förena sig att fullkomligt krossa det som återstod af Sverige. Å andra sidan åter visade det sig snart, att Sveriges båda mäktigaste fiender, czar Peter i Ryssland och konung Georg I i England, hvilka, i följd af Carl XII:s oböjlighet att tillfredsställa någonderas anspråk, förenat sig mot honom, nu, sedan en mera medgörlig regering ledde Sveriges statskonst, blefvo allt mindre vänligt sinnade mot hvarandra och allt mera hågade för fred med Sverige. För England var ett öfvermäktigt Ryssland, beherskande Östersjön, på intet sätt önskvärdt; tvärtom låg det tydligen så väl i Englands som Hollands intresse att förekomma ett sådant ryskt östersjö-välde. Czaren åter fann på alla sidor afundsamma grannar, fruktande för Rysslands öfvermakt och villige att göra allt för att motverka den. Äfven hans hjelpmedel, ehuru ojemförligt större än Sveriges, voro nu svårt medtagna af det långvariga kriget, och han önskade fred för att mera obehindradt sysselsätta sig med ordnandet af sitt rikes inre angelägenheter.
Om dessa förhållanden var man icke okunnig i Sverige. De hade legat till grund för de underhandlingar, som fördes i slutet af Carl XII:s regering, ehuru med mindre allvar å konungens sida, och som kunde mera allvarligt fortsättas af den nya styrelsen. Frågan blef nu, huruvida man skulle söka fred med båda eller med endera och, i senare fallet, med hvilkendera. Tydligen skulle det för Sverige medföra största uppoffringen att tillfredsställa bådas anspråk, och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:46:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/8/0037.html
