Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1720
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plan. Prinsen gjorde allt för att ställa sig in hos svenskarne. Han sökte antaga deras seder och språk, höll fri taffel för en mängd fattige officerare, förlikte sig med några bland det högre befälet, som varit hans motståndare, och bar ofta på fickan den nya regeringsformen, likasom för att dermed göra sig fullt förtrogen. Dessutom utdelade han frikostigt penningar, som redan börjat visa sig vara ett kraftigt medel att vinna inflytande hos de nu maktegande ständerna. Drottningen, å sin sida, hade under loppet af året 1719 upphöjt i grefligt stånd 12 slägter, i friherrligt 33 och i adligt 135, för att stärka sitt inflytande på riddarhuset. Carl Gustaf Dücker och Erik Sparre, som visat sig mest motsträfvige, hade hon gjort till både grefvar och fältmarskalkar samt äfven lyckats vinna den förre, hvarefter den senare, som fortfarande visat sig omedgörlig, blifvit skickad som svensk ambassadör till Wien och Paris.
Äfven utländska makters bistånd söktes. För att lätta underhandlingarna om Bremens och Verdens afträdande till Hannover samt Stettins till Preussen hade Carteret fått befallning att lofva drottningen och prinsen konung Georgs understöd i allt, som rörde dem personligen. Sedermera visade sig dock detta löfte vara lika litet att bygga på som Carterets förespeglingar i allmänhet, ty prinsen kunde icke ens från engelska regeringen få till låns en penningsumma, den han ansåg sig behöfva för sina afsigters genomdrifvande. Deremot visade franska regeringen större frikostighet, ty i Januari 1720 sände Frankrikes regent till sin härvarande minister Camprédon 200.000 rdr att användas efter prinsens önskan. Äfven prinsens fader, landtgrefven af Hessen, lät vid samma tid utbetala 600,000 rdr å ännu innestående subsidier, af hvilka troligen icke så liten del kom sonen till godo.
Camprédon blef härefter ledaren af de hemliga underhandlingarna mellan prinsen samt de förnämste ledamöterne af rådet och ständerna. Den, hvilken man sökte i främsta rummet vinna, var Horn, den mäktigaste mannen å riksdagen, och häri lyckades man äfven. Horn kände både prinsen och hans gemål alltför väl att icke inse, det han, med prinsen till konung, skulle lättare styra Sverige, än om Ulrika Eleonora, hvars envishet föga eftergaf faderns och broderns, skulle fortfarande stå i spetsen för regeringen. Prinsen hade ock lofvat återgifva Horn sin plats så väl inom rådet som inom kansliet, der kanslipresident-embetet sedan medlet af December 1719 var ledigt efter Gustaf Cronhielm.
Denne hade nemligen från början motsatt sig regeringens undfallenhet mot England och yrkat, att man hellre borde fortsätta underhandlingarna med Ryssland. Ehuru han sedermera tycktes öfvergå till de åsigter, som omfattats af drottningen och rådets flertal, betraktades han dock alltid med misstroende af Carteret, som vid vigtigare tillfallen förbigick kanslipresidenten och vände sig i stället till prinsen och till de riksråd, hvilka, jemte Cronhielm, voro utsedde att med honom underhandla. Cronhielm dolde ej sin förtrytelse häröfver och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
