Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1720
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sökte draga underhandlingarna till kanslikollegium för att derifrån utestänga Dücker, Taube och De la Gardie, hvilka han ansåg visa alltför mycken eftergifvenhet mot England. I en konferens med Carteret den 11 December kom det till en häftig ordvexling mellan denne och Cronhielm, så att sammankomsten måste afbrytas, och då Cronhielm samma afton på hofvet, i drottningens och flera riksråds närvaro, af prinsen tillfrågades huru han ville stå till svars för det uppskof med fredsuppgörelsen, han förorsakade, svarade han, att han ej vore hans kongl. höghet någon redogörelse skyldig. Häröfver blef drottningen så förbittrad, att hon redan följande dagen afskedade Cronhielm från både kanslipresidents- och råds-embetet. Någon kanslipresident blef dock
ej efter honom tillsatt, utan riksrådet Johan August Meijerfelt, såsom den äldste inom kanslikollegium, förordnades att tills vidare förestå detta embete, till hvars utöfning Horn dock allmänt ansågs såsom den lämpligaste, och sjelf tyckte han detsamma, hvarföre han ock ej var obenägen att befordra en regentförändring, som skulle återsätta honom i detta embete.
Han lyckades ock snart nog att för denna regentförändring vinna riksråden Dücker, De la Gardie, Tessin och Taube samt åtskilliga andra inflytelserika personer inom adeln och de öfriga stånden, der förslaget att gifva prinsen, Sveriges krona i allmänhet mötte föga motstånd utom hos det fåtaliga Holsteinska partiet, men der meningarna voro så mycket mera delade i afseende å sättet och vilkoren för prinsens upphöjande å tronen.
Drottningen önskade fortfarande en samregering, i hvilken åsigt hon ock stärktes af sina gunstlingar, fröken Düben samt statssekreterarne Höpken och Barck; men denna plan mötte motstånd af alla, som voro missnöjde med de egenmäktiga åtgärder, hvilka drottningen ofta nog tillåtit sig, och som ville begagna tillfället att åstadkomma nya inskränkningar i konungamakten samt äfven i allmänhet ansågo en samregering lätt kunna framkalla söndringar inom styrelsen. Efter en månads öfverläggningar förklarade ock, mot slutet af Februari, både Horn, Dücker och De la Gardie för prinsen, att en samregering ej skulle möta ständernas bifall samt att några förändringar äfven erfordrades i den nya grundlagen, för att lugna rikets inbyggare, då en utländsk konung skulle intaga tronen. Prinsen lofvade allt hvad man begärde, men drottningen affärdade icke desto mindre skrifvelser till rådet och de fyra stånden med uttrycklig begäran, att hennes gemål skulle, »jemte henne», såsom konung styra riket; att myntet skulle bära bådas namn och bilder samt att alla kungliga bref och förordningar skulle utfärdas i bådas namn och med bådas samtycke, ehuru de skulle underskrifvas endast af konungen.
Dessa skrifvelser väckte, då de den 27 Februari upplästes inom stånden, både öfverraskning och missnöje, och en omkastning började röja sig till holsteinska partiets förmån; men Horn förestälde adeln, att en så vigtig angelägenhet fordrade mogen öfverläggning, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
