Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1726, 1727
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användes att belöna hans härvarande anhängare och flera bland riksråden drogo ej i betänkande att mottaga holsteinska penningar.
Dock var den man, som nu i sjelfva verket stod i spetsen för Sveriges styrelse och i synnerhet var den egentlige ledaren af dess diplomatiska förhållanden, kanslipresidenten Arvid Horn, ej lika tillgänglig för det holsteinska inflytandet, ehuru han med vanlig varsamhet och försigtighet ej alltför öppet uppträdde såsom dess motståndare. Den »sekreta kommission», som vid 1723 års riksdag blifvit af ständerna tillsatt för att handlägga de hemligaste diplomatiska ärendena, utgjordes, jemte kanslipresidenten, som der var ordförande, af riksråden Axel Banér, som dock sällan deltog i dess förhandlingar, Carl Gyllenborg och Josias Cederhielm, hofkanslern Joachim von Düben, statssekreteraren Daniel Niklas von Höpken samt kansliråden Johan Henrik von Kocken, Erik Wrangel och Carl Gustaf Tessin. Bland dessa hade kanslipresidenten visserligen åtskilliga politiska motståndare, men förstod dock genom sin öfverlägsenhet både i förmåga och i anseende att bibehålla ledningen af det hela.
När förbundet med Ryssland ingicks i Februari 1724, hade Horn sökt att äfven få England deri upptaget, hvilket ock bifölls från engelska regeringens sida, men förkastades af den ryska, hvarefter de svenske diplomaterne fingo uppdrag att söka bilägga de stridigheter, som uppstått mellan England och Ryssland; men nu vägrade England att lemna bemedlingen af dessa stridigheter åt svenska regeringen, inom hvilken det ryska inflytandet ansågs alltför öfvervägande. I stället öfverlemnades bemedlingen åt Frankrike, som fortfarande stod i nära vänskapligt förhållande till England. Förnämsta tvistepunkten var frågan om Sleswigs återställande till hertigen af Holstein, hvilket ryske kejsaren fordrade, men England och Frankrike icke ville medgifva. Ryske kejsaren påyrkade visserligen Sveriges biträde, men genom det här ofvan omnämnda förhållandet i förbundsfördraget hade detta blifvit beroende af Englands och Fankrikes samt i synnerhet af tyske kejsarens medverkan, och Horn kunde derföre på goda skäl afböja de ryska framställningarna, hvarefter äfven ryske kejsaren visade föga håg att emot Englands och Frankrikes gensägelser taga något kraftigare steg till hertigens fördel. Deremot gaf han ändtligen i November 1724 sitt samtycke till hertigens trolofning med storfurstinnan Anna, och härigenom ökades ytterligare det holsteinska partiets förhoppningar inom Sverige.
Hos andra makter åter började de ryska planerna i afseende å Sverige väcka oro. Holland beslöt skicka en flotta till Östersjön, i fall ryske kejsaren, såsom man befarade, skulle söka med vapenmakt genomföra hertigens anspråk, och i England fruktade man, att, om hertigen blefve Sveriges konung, skulle en rysk flotta ligga i Göteborg, färdig att till Skottland öfverföra pretendenten, hvars underhandlingar med ryske kejsaren ej voro i England obekanta. I September 1724 sändes derföre till Sverige en framstående engelsk diplomat, Stephen Poyntz, för att söka på allt sätt motarbeta de ryska planerna. Skulle ryske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
