Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1726, 1727
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsaren göra ett försök att med våld sätta hertigen på Sveriges tron, så skulle Poyntz erbjuda konung Fredrik ända till 100,000 pund sterling i subsidier, och för öfrigt egde han vidsträckt fullmakt att med penningar och löften motverka de rysk-holsteinska försöken med sådana korruptionsmedel.
Vid sin ankomst till Sverige i slutet af September fann Poyntz konung Fredrik ytterligt modlös och äfven drottningen, som eljest visade mera fasthet, mycket nedslagen. Bland riksråden hade konungen knappast någon anhängare mer än Taube, som äfven ansåg ställningen nästan hopplös. Man väntade hertigen med sin gemål till Sverige redan nästa sommar och inga medel funnos att då göra honom motstånd. Fältmarskalken Dücker, som hade mesta inflytandet inom hären, var ifrig holsteinare och likaså en stor del af krigsbefälet, synnerligast de som varit fångne i Ryssland och der blifvit af hertigen understödde. Frankrike hade, alltsedan Camprédons afresa till Petersburg 1721, ej hitsändt någon minister, och generaladjutanten Anthouard, som under tiden skötte den diplomatiska brefvexlingen mellan franska och svenska hofven, lät så leda sig af Wellingk, att han knappast kunde anses annat än som ett verktyg för holsteinska partiet. Hos Horn rönte Poyntz ett synnerligt misstroende, troligen emedan Horn ansåg honom vara sänd att understödja konung Fredriks personliga önskningar och planer, och i allmänhet fann Poyntz ställningen i Sverige ganska bedröflig, då konungen var utan anseende, hans rådgifvare söndrade sig emellan och misstroende hvarandra, flere deribland färdige att för befordrande af sina enskilda fördelar underkasta sig ryskt förmyndareskap, och någon varmare fosterlandskänsla ännu föga märkbar.
Sådana voro förhållandena ännu, då czar Peters, Rysslands förste kejsares, verksamma lefnad slutade den 28 Januari 1725. Om tronföljden efter honom stridde två mäktiga partier, af hvilka det ena, det gammal-ryska, ville sätta på tronen den nu tio-årige sonen af hans år 1718 aflifvade son Alexiei – hans yngre son med czarinnan Katarina hade dött i späd ålder 1719 – hvaremot det andra, nyhetsmännens, med furst Mentschikoff i spetsen, hvilka varit czarens medhjelpare i hans omskapning af de ryska förhållandena, ville till Rysslands kejsarinna utropa hans sista gemål, hvilken han året före sin död låtit kröna, den forna i Marienburg fångna svenska tjensteflickan Katarina, som också utropades till regerande kejsarinna, sedan Mentschikoff försäkrat sig om gardesregementena, om presterskapets öfverhufvud och om åtskilliga andra inflytelserika personer. Holsteinaren Bassewitz skall äfven vid detta tillfälle hafva gjort Katarina vigtiga tjenster och derigenom för sig och sin herre vunnit anspråk på hennes tacksamhet. Också förklarade kejsarinnan nu i senaten, att hon älskade hertigen såsom sitt eget barn och att hvar och en, som sökte motsätta sig hennes önskningar att skaffa honom rättvisa, skulle röna följderna af hennes onåd. Hertigens giftermål med Katarinas dotter, storfurstinnan Anna, firades med stor ståt i slutet af Maj 1725, och Bassewitz yttrade nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
