Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1726, 1727
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjligen äfven den afträdda delen af Pomern, åt Sverige, men som med säkerhet satt Sverige i fullkomligt beroende af Ryssland. Om åter Sverige biträdde förbundet mellan England, Frankrike och Preussen, hade det visserligen icke att vänta något återställande af sina förra tyska besittningar, men vann dock ett godt stöd mot Ryssland, äfvensom det hotande kriget sannolikt kunde derigenom förekommas, emedan Ryssland svårligen skulle våga anfalla Sverige, skyddadt af en stark engelsk flotta samt med Preussen och, om krig rörande besittningen af Sleswig utbröte, äfven Danmark till bundsförvandt.
Valet mellan de båda förbunden blef härefter en längre tid föremål för öfverläggningarna och partistriderna inom svenska rådet. Det holsteinska partiet yrkade allt ifrigare på en anslutning till det rysk-österrikiska förbundet, hvarigenom icke allenast Sverige skulle återfå sina afträdda tyska besittningar, utan man hade äfven vid ryska hofvet förespeglat Cederhielm, att om hertig Carl Fredrik blefve vid nästa riksdag vald till svensk tronföljare, skulle kejsarinnan göra honom till guvernör af Lifland, hvilket han vid hennes död skulle få behålla såsom brudskatt och sålunda med Sverige återförena. Å andra sidan åter anfördes, att ett tillträde till detta förbund skulle åter inveckla Sverige i vidt utseende krig, innan det ännu hunnit hemta sig från de olyckliga följderna af det föregående; samt att en svensk tronföljare eller konung under ryskt beskydd vore både för Sverige förnedrande och äfven skulle medföra förlusten af dess fria statsförfattning, emedan det för Ryssland skulle blifva lättare att styra Sverige genom en enväldig konung än med en fri författning. Dessa skäl, med stor skicklighet framhållna af Horn och hans vänner, föranledde äfven frihetsvännerne inom rådet och tillika en och annan af de mera moderate holsteinarne att öfvergå på hans sida, så att, då slutligen förbundsfrågan den 14 Juni 1726 skulle i rådet afgöras, partierna der vägde temligen lika. För det österrikisk-ryska förbundet röstade 8 bland riksråden, för hannoverska förbundet 7 och konungen sjelf. Det var således endast genom konungens två röster, som den senare åsigten segrade.
Med en så knapp pluralitet vågade Horn icke taga något mera afgörande steg, utan föreslog att hänskjuta saken till ständerna samt att dessa derföre borde sammankallas till den 1 September 1726, i stället att de sjelfve utsatt sitt nästa sammanträde till medlet af Januari 1727. Han kände ock alltför väl den allmänna benägenheten för fredens bibehållande, att icke vara öfvertygad om ständernas beredvillighet att ingå på hans åsigt, men af samma skäl satte sig nu det holsteinska partiet mot ett sådant ständernas sammankallande, och det var först efter en ny omröstning, med samma utgång som den föregående, man den 22 Juni utfärdade riksdagskallelsen.
Under tiden hade Carl Gustaf Tessin blifvit sänd till Wien, för att, i öfverensstämmelse med förbundsfördraget mellan Sverige och Ryssland den 22 Februari 1724, inbjuda tyske kejsaren till deltagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
