Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1726, 1727
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i detta förbund, hvarom ock ett fördrag, långt tidigare än Horn beräknat, den 5 April 1726 undertecknades, genom Tessins nitiska bemödanden, för hvilka kanslipresidenten höll honom föga räkning. Så mycket längre dröjde det dock med ratifikationen af detta fördrag, hvilket, efter det Sverige beslutat biträda det hannoverska förbundet, blef temligen betydelselöst.
En engelsk flotta af 20 linieskepp under amiralen sir Charles Wagers befäl hade på försommaren 1726 kommit till Östersjön, och ryske ministern i Stockholm Gollowin hade då skyndat att fråga, huru denna flottas ankomst betraktades af svenska regeringen, på det kejsarinnan måtte sätta sig i beredskap att lemna Sverige all den hjelp, hvartill hon genom förbundsfördraget utfäst sig. Å andra sidan hade Poyntz förklarat flottans ditkomst vara föranledd af Rysslands rustningar och endast hafva för afsigt att mot hvarje våldsamhet skydda Englands bundsförvandt. Gollowin fick också det svar, att Sveriges konung vore i förbund med Englands och ej kunde förvänta annat än godt från honom, hvarföre någon hjelp från Ryssland icke behöfdes. Poyntz, å Englands vägnar, och den nye franske ministern, grefve de Brancas, å Frankrikes, erbjödo nu ock Sverige 50,000 pund sterling från hvardera makten i årliga subsidier, under vilkor att Sverige skulle hålla 12,000 man färdige att träda i de förbundna makternas tjenst när så behöfdes, hvilket anbud Horn väl sade sig finna för Sverige fördelaktigt; men detta vilkor kunde dock endast af rikets ständer medgifvas.
Bestämmandet af Sveriges så väl yttre som inre förhållanden berodde sålunda af den stundande riksdagen, och båda partierna, holsteinarna så väl som patrioterne, såsom det holsteinska motpartiet kallade sig, rustade sig ifrigt och kraftigt till den förestående riksdagsstriden. De utländske ministrarne sökte ock att med rikliga vängåfvor inverka derpå – Poyntz och Brancas å ena sidan, österrikiske ministern grefve Freytag och ryska utomordentliga sändebudet furst Dolgorucki å den andra. Maurits Wellingk höll sitt hus öppet till mötesplats för holsteinarne, och han sjelf, jemte Carl Gyllenborg och Josias Cederhielm, meddelade de ryske, österrikiske och holsteinske ministrarne alla vigtigare underrättelser samt öfverlade med dem om alla blifvande åtgärder.
Den 1 September sammanträdde ständerna. Första tvisteämnet blef, såsom vanligt, valet af landtmarskalk. Patrioterne önskade Horn, holsteinarne presidenten i kammarkollegium Otto Reinhold Strömfelt, en af underhandlarne vid fredskongressen i Nystad. Vid valet den 6 September fick emellertid den förre 345 röster och den senare endast 220, och således blef nu grefve Arvid Bernhard Horn för andra gången landtmarskalk, och med detsamma var ock segern för hans åsigter gifven, åtminstone å riddarhuset. I sjelfva verket var ock hans anhängares antal derinom ännu större än denna omröstnings utfall tyckes angifva, emedan flere, som delade hans åsigter, röstat emot hans val
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
