Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1731
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För Sverige följde nu några lugna och lyckliga år, då ställningen till främmande makter var tryggad och god, åkerbruk, handel och näringar åter uppblomstrade samt Sverige i spetsen för styrelsen hade en man med öfverlägsen förmåga, vidsträckt erfarenhet och stort anseende så inom som utom riket. Förhållandena inom Ryssland voro nu sådana, att Sverige från detta håll hade ingenting att befara. Med Polen blef, efter flerårigt stillestånd, fred ändtligen afslutad 1729. Att dermed så länge dröjt, hade föranledts af den rättighet Ryssland genom freden i Nystad betingat sig att vara medlare mellan båda rikena, hvilken bemedling dock ingendera velat underkasta sig. Med England och Frankrike fortfor det vänskapliga förhållandet, och de betingade subsidierna utbetaltes ordentligt, till icke ringa lättnad för svenska statsverket. Arvid Horn, som under dessa år var i Sverige allrådande, iakttog ock en försonande politik, som mer och mer gjorde slut på de förra partisöndringarna, i det han högsint befordrade flere af sina förra motståndare till vigtiga embeten och förstod att vinna så väl Dücker som Lagerberg samt äfven den förut så ifrige holsteinaren Stobée.
Under så gynsamma förhållanden samlades ständerna den 16 Januari 1731. Horns ojemförligt öfvervägande inflytande röjde sig genast vid landtmarskalksvalet, då han dervid erhöll 517 röster, hvaremot Otto Reinhold Strömfelt, som i röstantal var honom närmast, endast fått 34. Den nye erkebiskopen Johannes Steuchius blef presteståndets talman, borgmästaren Johan Boström borgareståndets och hemmansegaren Håkan Olofsson bondeståndets. Inom sekreta utskottet sutto nu flere holsteinare tillsammans med det rådande partiet, utan att enigheten deraf stördes eller någon motsägelseanda mot Horn röjde sig, åtminstone icke förr än mot riksdagens slut. Dock rönte han å riddarhuset en motgång så till vida, som ståndet, efter en bullersam öfverläggning och under uttalande af frikostiga loford åt dåvarande landtmarskalken, likväl beslöt, att vid nästa riksdag icke något riksråd skulle få väljas till landtmarskalk. Frihetsvännerne, som både vid denna och föregående riksdagar arbetat för Horn, hade nu börjat frukta, att han skulle blifva allt för mäktig, om han fortfarande likasom ansågs sjelfskrifven till landtmarskalk och sålunda, såsom tillika kanslipresident, finge förena de båda vigtigaste platserna inom rådet och riksdagen.
Sedan föregående riksdagen hade riksråden Nicodemus Tessin, Henning Rudolf Horn, Joachim von Düben och Nils Gyllenstierna aflidit, men, i följd af den betydliga tillökningen i riksrådens antal vid 1727 års riksdag, hade detta antal ändock ej nedgått till det i regeringsformen bestämda af 16. Horn och flere med honom önskade dock nya riksråds tillsättande i de afgångnes ställe; men sedan grefve Fredrik Gyllenborg på riddarhuset föreslagit att inga riksråd skulle utnämnas utöfver det i regeringsformen bestämda antal, blef detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
