Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1738, 1739
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anmärkningarna, tillfrågades, om de hade något att tillägga till sina förut afgifna skriftliga förklaringar, och då de icke yrkade att vidare få yttra sig, företog utskottet den 19 Februari saken till afgörande. Landtmarskalkens första fråga, om riksråden afvikit från riksens ständers vid förra riksdagen faststälda plan för utrikes ärendenas behandling, besvarades af adelns och borgareståndets ledamöter inom utskottet med ja, af presteståndets med ett skriftligt yttrande, att sekreta utskottets då faststälda plan icke uti allt blifvit efter orden följd. Nästa frågan blef om alla riksråden voro lika skyldige. Horn, som redan tagit afsked, blef genast undantagen, och Meijerfelt, Lagerberg och Banér, som icke deltagit i besluten om förnyandet af förbundet med Ryssland, förklarades enhälligt för mindre felaktige. Den tredje frågan, huru de återstående sex riksråden skulle anses, mötte flera betänkligheter, ehuru landtmarskalken icke underlät att erinra, det »strafflöshet för höga förbrytare icke borde vinna häfd». Erik Benzelius och flere andre bland utskottets ledamöter betviflade att detsamma utan särskildt uppdrag af stånden kunde fälla de tilltalade riksråden till något straff. I Wellingks sak 1726 hade sekreta utskottet erhållit ståndens bemyndigande, och skulle det nu fälla dom, så borde åklagare förordnas, eljest blefve utskottet på en gång anklagare och domare. Landtmarskalken invände mot dessa betänkligheter, att de voro för tidiga, ty utskottet borde först pröfva, om man måste förfara strängare eller kunde gå lindrigare till väga; i senare fallet kunde utskottet sjelft afgöra saken, men om strängare straff ansåges böra följa, blefve det först tid att bestämma, huruvida ståndens mening derom borde inhemtas. Denna framställning bifölls, och följande dagen, den 20 Februari, skulle den slutliga öfverläggningen ega rum.
Flera meningar blefvo nu framstälda, då några yrkade, att alla sex riksråden Bonde, Bielke, Barck, Hård, Creutz och Taube borde afsättas; andre och deribland i synnerhet presteståndets ledamöter, att det kunde vara nog med en allvarsam varning; några bland adelns ledamöter, att man borde skilja mellan Taube, som vore ursäktligare, emedan han ej förr än i Maj 1735 inkommit i rådet, och de öfrige fem, hvilka borde afsättas; åtskillige andre, att en, två eller tre bland de tilltalade skulle afsättas eller få taga afsked, men man kunde ej komma öfverens om hvilka eller huru många dessa skulle vara. När man slutligen skred till omröstning, blef landtmarskalkens första fråga, om alla sex riksråden borde förlora sina embeten af alla tre stånden besvarad med nej, af presterna enhälligt, men af adeln och borgarena med blott en rösts öfvervigt inom hvartdera ståndet. Andra frågan, om de fem riksråden skulle afsättas, men Taubes öde tills vidare uppskjutas, besvarades med ja af adeln med 28 röster mot 10, af borgarena med 14 mot 10, och af presterna med yrkandet, att saken borde lindrigare behandlas. Den afgjordes emellertid inom utskottet enligt de två ståndens beslut.
Inom sekreta utskottet hade sålunda, ehuru med ringa röstöfvervigt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
