Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1738, 1739
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beslutet utfallit enligt hattpartiets önskan; men nu återstod att bringa det till verkställighet. Först sökte man på enskild väg förmå de fem riksråden att sjelfva begära afsked, men då de vägrade, måste beslutet meddelas stånden. Dervid kom Taubes öde åter till tals. Man hade uppskjutit beslutet i afseende å honom, för att derigenom hafva ett band på konungen, som hyste särskildt intresse för sin älskarinnas fader och som troddes skola icke synnerligen lägga de öfriga riksrådens öde på sinnet, blott han kunde rädda Taube. Denna beräkning slog dock fel, emedan några dagar derefter öfverstelöjtnanten friherre Sten Coijet inom »stora sekreta deputationen» (sekreta utskottet förstärkt med 25 ledamöter af bondeståndet) ifrigt yrkade Taubes afsättande, så väl för sina förseelser såsom riksråd, som för det han öfverlemnat sin dotter åt konungen och såmedelst deltagit i »den landskunniga förargelsen», hvarefter de ofrälse ledamöterne af deputationen med stor röstöfvervigt fordrade Taubes afsättande och endast de adeliges flertal röstade deremot.
Dagen efter detta besluts fattande inkom den 28 Februari till stånden sekreta utskottets protokollsutdrag angående de fem riksråden, innehållande, att utskottet funnit deras rådslag i utrikes ärenden så felaktiga, att de förlorat utskottets förtroende, hvarföre det ansett dem böra skiljas från sina rådsembeten, hvartill i utskottets protokoll och handlingar tillräckliga skäl funnos, men hvilkas bekantgörande förbjöds af utskottets tysthetsed. Som utskottet likväl ej hyste någon ovilja mot personerna, ansåge utskottet dem böra få behålla riksråds heder och värdighet samt tillstyrkte åt hvardera en årlig pension af 3 till 4,000 daler silfvermynt, »hvilket senare mål till riksens ständers vidare välbehag och godtfinnande öfverlemnas». Afsättningsfrågan ansåg utskottet sålunda redan vara afgjord och endast pensionsfrågan tillhöra ståndens pröfning. De fem riksråden åter förutsatte, att stånden både kunde och borde besluta rörande båda frågorna, hvarföre de ingingo till ständerna med ett memorial, i hvilket de, åberopande sina rena afsigter och att rikets ständers i sista riksdagsbeslutet uttalade önskan att lefva i fred med grannarne och andra makter varit förnämsta syftemålet i deras rådslag, lemnade sig i riksens ständers gunstiga behjertande. Detta memorial blef sedermera föredraget i stånden på samma gång som sekreta utskottets protokollsutdrag.
Hos adeln blef striden skarpast och fördes med mycken hetta mellan, å ena sidan, landtmarskalken, Palmstierna och Lewenhaupt, hvilka bestridde, samt, å den andra, lagmannen Hammarberg, kammarrådet Wulfenstjerna, assessor Lilliestjerna och hofrättsrådet Sten Bielke, som yrkade ståndens rätt att godkänna eller förkasta sekreta utskottets dom. Striden fortsattes i tre dagar och slutade ändtligen så, att efter flera voteringar om voteringspropositionerna, hvaraf den sista utföll med 286 röster för och 171 emot landtmarskalkens proposition, sekreta utskottets protokollsutdrag bifölls.
Inom presteståndet var flertalet för riksråden, och den 5 Mars beslöt ståndet, med 31 röster mot 8, att med dem måtte lindrigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
