Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1740, 1741
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsarinnans död, och då han redan den 9 November störtades af fältmarskalken Münnich, som gjort sig berömd under sista turkiska kriget och hade mycket inflytande inom hären samt nu lät kejsarens moder prinsessan Anna förklaras för regentinna, skedde sådant likaledes utan att några hvälfningar för öfrigt förspordes.
Förhoppningarna derom hade likväl gjort sinnesstämningen synnerligast inom svenska adeln långt mera krigisk än förut, och i samma mån blefvo äfven hattpartiets utsigter allt mera lefvande. Äfven konungen slöt sig nu till detta parti. Man hade uppskrämt honom för de följder, det hessiska förbundet med England kunde för honom hafva vid den förestående riksdagen, och man hade låtit honom förstå, att den förargelse, hans förbindelse med fröken Taube väckt hos svenska folket i allmänhet, kunde vid riksdagen blifva ett farligt vapen till hans skada, hvarföre man rådt honom att innan dess aflägsna henne och hennes barn. Dessa, tvänne söner, skickades ock till de gods, som för dem blifvit inköpta i Holstein; men modern kom ej längre än till en egendom i närheten af Nyköping. Hennes nu 64-årige älskare kände sådan saknad efter henne, att ingenting kunde förströ honom, och häraf begagnade sig Hattarnes ledare, Gyllenborg och Carl Sparre, att för sig vinna den älskogskranke konungen. De uppmuntrade honom att kalla den så djupt saknade älskarinnan tillbaka till hufvudstadens granskap, der han kunde träffa henne så ofta han ville, och en sådan beredvillighet å Hattarnes sida kunde naturligtvis icke lönas med mindre än konungens öfvergång till deras parti.
Under dessa för Hattarne mer och mer gynsamma förhållanden sammanträdde ständerna den 4 December 1740. Den första vigtiga frågan var åter landtmarskalksvalet, hvilket denna gång utföll med ovanlig enhällighet, i det förre landtmarskalken vid 1734 års riksdag, generalen grefve Charles Emil Lewenhaupt utsågs till landtmarskalk med 683 röster. Endast 7 hade tillfallit presidenten Palmfelt och 3 öfverstelöjtnanten von Ungern-Sternberg. Hattarne hade nemligen förenat sig om att välja Lewenhaupt, och Mössorna, som funno sig ej kunna genomdrifva någon annans väljande, röstade äfven på honom, hvars redbarhet de värderade och på hvars oveld de trodde sig så mycket säkrare kunna räkna, om han valdes af båda partierna.
Inom presteståndet skedde talmansvalet icke lika enhälligt. Erkebiskopen Steuchius hade för sjuklighet undanbedt sig att vid valet ifrågakomma och var icke ens vid riksdagen närvarande. I erkebiskopens frånvaro hade vanligen biskopen i Linköping varit ståndets ordförande, och Hattarne hade också nu såsom sin kandidat uppstält biskop Erik Benzelius, men Mössorna förenade sig om biskopen i Kalmar, Herman Schröder. Vid talmansvalet segrade emellertid Linköpingsbiskopen Erik Benzelius med 26 röster emot 22, som tillföllo Schröder. Borgareståndet valde för tredje gången till talman justitieborgmästaren i Stockholm Per Aulævill, tillhörande hattpartiet, och bondeståndet för andra gången Olof Håkansson från Bleking.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
