Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1740, 1741
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 9 (20) Oktober 1740 dog nemligen kejsar Carl VI och den 17 (28) Oktober ryska kejsarinnan Anna. Den förres död bragte den länge hotande stridsfrågan om österrikiska arfföljden till utbrott, ehuru kejsaren gjort allt för att genom sin »pragmatiska sanktion» förebygga ett sådant. Nästan alla europeiska makter hade erkänt denna sanktion, som för alla österrikiska besittningar stadgade samma arfföljd och utsträckte denna äfven till qvinnolinien. Frankrike hade också erkänt densamma, men kardinal Fleury ansåg detta erkännande föga bindande, och då England, Österrikes gamla bundsförvandt, sedan 1739 var inveckladt i ett sjökrig mot Spanien, hvarigenom dess uppmärksamhet blifvit riktad hufvudsakligen åt Amerika, der det hade dyrbara handelsintressen att förfäkta, samt konung Fredrik Wilhelm I i Preussen, som alltid visat undfallenhet mot hofvet i Wien, sedan den 20 (31) Maj 1740 blifvit efterträdd af sin son Fredrik II, som röjde helt andra åsigter, så tyckte de ledande statsmännen inom Frankrike tiden vara inne att bringa på fall Österrike, som så länge varit Frankrikes medtäflarinna om inflytandet i Europa, hvarföre ock franska regeringen blef i samma mån mera angelägen att vid sig närmare fästa sina bundsförvandter och således äfven visade långt mera ifver, än nu på en tid varit förhållandet, att stå väl med svenska regeringen.
En mera omedelbar inverkan på de svenska politiska förhållandena hade kejsarinnan Annas död. Hon hade ämnat tronföljden åt sin systerdotter Anna, förmäld med prins Anton Ulrik af Braunschweig, men sedan prinsessan några månader före kejsarinnans död nedkommit med en son, förklarades denne för tronföljare och blef också efter kejsarinnans frånfälle utropad till Rysslands kejsare under namn af Iwan III. Enligt kejsarinnans förordnande förestods regeringen af hennes gunstling Biron, hertig af Kurland, med förbigående af den späde kejsarens föräldrar. Mellan dessa och Biron, som gjorde allt för att aflägsna och förödmjuka dem, rådde derför en bitter fiendskap, och då Biron äfven i öfrigt hade ganska många ovänner, bildade sig snart mot honom ett starkt parti, som önskade prinsessan Anna i spetsen för regeringen; men dessutom fans ett tredje parti, det gammal-ryska, som ville sätta Elisabeth, Peter den stores yngsta dotter, på tronen, och detta parti hotade innan kort att blifva de båda andra öfvermäktigt.
Vid första underrättelsen om kejsarinnans sjukdom fick också svenske ministern i Petersburg Erik Matthias von Nolcken befallning att sluta sig till det starkaste och mot Sverige mest välsinnade af de tre partierna samt lofva det skyndsam och kraftig undsättning af svenska hären i Finland, så framt Viborg till densamma öfverlemnades. Motsvarande föreskrifter afgingo äfven till Buddenbrock, som skulle hålla sig färdig till krig, men ej begynna några fiendtligheter, utom i det fall att Viborg genom öfverrumpling kunde bringas i svenskarnes våld. Till en början tycktes dock de påräknade inre oroligheterna i Ryssland uteblifva, ty Biron öfvertog utan motstånd regeringen efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
