Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1742, 1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt stånd åtfölja bondeståndets, hvarjemte båda stånden beslöto, att ingen från dem skulle infinna sig i något utskott, innan tronföljarevalet vore afgjordt i alla stånd. Detta skedde ock redan den 26 Oktober hos både adeln och presteståndet, der man visserligen bittert klandrade borgare- och bondeståndens egenmäktiga tilltag och äfven att man genom deras tronföljareval äfventyrade freden med Danmark, hvilkens bibehållande dittills i väsentlig mån varit föranledt af konung Christian VI:s förhoppning att få sin son, Danmarks kronprins, utsedd till tronföljare i Sverige, men slutligen biföll hertigens val; dock beslöto ständerna tillika, att de vilkor, som borde föreläggas den utsedde tronföljaren, skulle tagas i öfvervägande af en stor sekret deputation, bestående af sekreta utskottet, förstärkt till sitt dubbla antal ur alla fyra stånden, i hvilken deputation flere af hattpartiets ledare inkommo.
Deputationen hade fått sig ålagdt att inhemta rådets yttrande och såmedelst fick äfven detta tillfälle att uttala sina åsigter i den vigtiga frågan. Bland riksråden utvecklade i synnerhet Erik Wrangel oklokheten af det gjorda valet och tillstyrkte, att man åtminstone borde dröja med dess officiela tillkännagifvande, till dess man gjort sig förvissad om hertigen ville eller finge blifva tronföljare i Sverige. Å dessa anmärkningar fästes likväl intet afseende. Borgare- och bondestånden hade redan beslutat en beskickning till ryska hofvet för att gifva valet tillkänna, och stora sekreta deputationen öfverlemnade åt kongl. maj:t att utse medlemmar af denna beskickning. Rådets flertal föll med sitt val på landshöfdingen grefve Nils Bonde och kammarherren Carl Fredrik Scheffer; men i den förres ställe utsågs af borgare och bönder holsteinske ministern i Sverige friherre Carl Otto Hamilton, hvarefter alla tre finge afgå till Petersburg. De skulle affordra den unge hertigen en försäkran att förblifva vid lutherska bekännelsen samt ju förr desto hellre komma till Sverige och regera efter dess grundlagar. Dessutom skulle konungen skrifva till ryska kejsarinnan för att inleda underhandlingar om vapenhvila och fredspreliminärer, hvilka sändebuden erhöllo fullmakt att afsluta.
Under öfverläggningarna om allt detta hade emellertid nära en månad förgått, så att de tre sändebuden först den 22 November erhöllo sina fullmakter och ankommo till Petersburg först den 22 December. Under tiden hade hertigen redan den 7 November öfvergått till grekiska bekännelsen samt blifvit förklarad för rysk storfurste och tronföljare. De svenska sändebuden rönte derföre i Petersburg ett helt annat mottagande, än man väntat. De bevakades noga och fingo icke utan vittnen tala med någon. Man hade nemligen sökt för kejsarinnan göra troligt, att hertigen i sitt sinne föredrog Sveriges krona framför Rysslands, och tillika trodde man sig veta att Scheffer från franske ambassadören i Stockholm medförde en betydlig penningesumma, för att söka störta bröderne Bestuscheff och göra det franska inflytandet gällande vid ryska hofvet. Vice kanslern Bestuscheff och general Romanzoff utsågos att höra hvad de svenska sändebuden hade att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
