Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1742, 1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andraga i afseende å fredsverket, men deras förslag att afsluta preliminärer förkastades och likaså deras erbjudande att lägga fredsfördraget i Nystad till grund för det nu ifrågavarande. Ryssland fordrade nu afträdande af allt hvad det med vapenmakt innehade och dessutom ersättning för krigskostnaderna, hvilken senare fordran dock skulle eftergifvas, om svenskarne till tronföljare valde hertigens af Holstein frände, biskopen af Lübeck hertig Adolf Fredrik. Utan att hafva kunnat någonting uträtta, afreste sändebuden under bevakning från Petersburg den 7 Januari 1743, och det förhastade tronföljarevalet, hvarvid man fäst så stora förhoppningar, hade sålunda ledt endast till nya förödmjukelser.
Sedan det första tronföljarevalet sålunda misslyckats, måste man göra sig beredd på ett nytt. Hattarne hade, innan hertigen af Holstein så ifrigt förordades af de från Finland återkomna officerarne, helst önskat få till tronföljare utsedd pfaltzgrefven af Zweybrücken-Birkenfeld Christian IV, en tjugoårig furste, allmänt prisad för lofvande egenskaper och tillhörande samma furste-ätt som med Carl Gustaf kommit på Sveriges tron. Hans val understöddes ifrigt af franske ambassadören, markisen Lanniary, och han hade ock sina flesta anhängare inom de stånd, adeln och borgareståndet, der franska inflytandet länge varit störst.
Han hade likväl nu fått en farlig medtäflare i Danmarks kronprins Fredrik, för hvilken danske ministern i Stockholm, öfverste Grüner, med nit och skicklighet arbetade. Många inom Sverige ansågo ock största säkerheten mot Ryssland ligga i en närmare förening med Danmark; men, å andra sidan, fruktade man att det fria regeringssättet i Sverige skulle äfventyras genom båda kronornas förening å samma hufvud, ty konungen i Danmark var enväldig. Danmarks rustningar, så snart Carl Peter Ulriks val blifvit kändt, hade väckt oro hos många, och inom Sveriges vestra och södra landskap, som lågo Norge och Danmark närmast, var man mest benägen för danske kronprinsen, hvilken inom bondeståndet i allmänhet räknade sina flesta anhängare.
För båda dessa tronföljare-kandidater användes öfvertalningsmedel af alla slag samt icke minst penningar och kalasande. Flerstädes hölls, på fransk bekostnad, öppet bord för de riksdagsmän, som ville rösta på pfaltzgrefven, och på dansk för kronprinsens anhängare, hvarvid i synnerhet bönder flitigt infunno sig, hvilket slutligen gick så långt, att ståndet, som fruktade härigenom komma i vanrykte, utsatte en plåts plikt för hvar och en, som beträddes med att besöka dessa röstvärfningskalaser. Dock skall förbudet gjort ringa verkan.
Medan man så arbetade för de franske och danske tronföljare-kandidaterne, framträdde en tredje, med förord från Ryssland – den ofvannämnde hertig Adolf Fredrik af Holstein-Gottorpska huset, syskonbarn till Carl Peter Ulriks fader, hertig Carl Fredrik, och genom sin morfars mor Christina Magdalena, en äldre syster till Carl Gustaf och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
