Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1742, 1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
systerdotter till Gustaf Adolf, härstammande från Vasaätten samt beslägtad med den pfaltziska. Så snart Carl Peter Ulrik blifvit utsedd till tronföljare i Ryssland, hade kejsarinnan Elisabeth låtit för engelska hofvet tillkännagifva sin afsigt att åt Adolf Fredrik bereda tronföljden i Sverige och för detta ändamål visa sig eftergifvande i fredsvilkoren. Då Englands anhängare i Stockholm, riksråden Åkerhjelm, Lagerberg och Cronstedt, landtmarskalken von Ungern-Sternberg m. fl. förklarade sig villige att arbeta på Adolf Fredriks val, för att åt Sverige bevara Finland, fick Englands härvarande minister, öfverste Guy-Dickens, befallning att dervid vara dem behjelplig, dock endast i hemlighet, för att ej stöta Danmark, som äfven begärt Englands biträde för kronprinsens val. Såsom redan är nämndt, hade ock Elisabeth låtit genom den svenska beskickningen i Petersburg tillkännagifva sin önskan att få Adolf Fredrik vald samt sin beredvillighet att i sådant fall bevilja lindrigare fredsvilkor. När denna beskickning återkom till Stockholm i början af Februari 1743, infann sig tillika en holsteinsk minister Buchwald, med fullmakt af Adolf Fredrik och medförande från honom bref till ständerna.
Denna tredje kandidats uppträdande påskyndade tronföljarevalet, ty så snart Bonde, Hamilton och Scheffer återkommit från Ryssland, beslöt stora sekreta deputationen inhemta rådets tanke, huruvida icke tiden för detta vals företagande nu vore inne. Alla, som bestämt sig för kronprinsen eller pfaltzgrefven och hoppades att genom valets företagande få slut på den allmänna oron inom landet, röstade för valets påskyndande; alla åter, som trodde, att man kunde verka fördelaktigt på freden genom att hålla frågan om tronföljarevalet öppen, eller som befarade, att valets utgång kunde förlänga kriget mot Ryssland eller föranleda ett krig mot Danmark, röstade för uppskof. Till de förre hörde de fleste Hattarne inom rådet, Carl och Johan Gyllenborg, Tessin, Cederström, Rosen, Ehrenpreus och Adlerfelt, äfvensom Posse och Löwen, som vanligen intogo en mera sjelfständig ställning, men nu önskade ovisshetens upphörande, för att stadga systemet och rådslagen; till de senare åter Mössorna Åkerhjelm, Anton och Erik Wrangel, Lagerberg och Cronstedt. Den förra åsigten segrade hos sekreta deputationen, som tillstyrkte stånden att skrida till valet, så snart man kommit öfverens om valsättet och om den försäkran, som skulle affordras den blifvande tronföljaren, samt ett mindre utskott utarbetat skälen för och emot hvar och en af kandidaterna.
När detta deputationens utlåtande den 8 Mars företogs i stånden, biföll bondeståndet de föreslagna försäkringsvilkoren, men ansåg allt vidare utarbetande onödigt, emedan »folkets vilja» vore för kronprinsen af Danmark, hvilken nu förklarades vara af ståndet vald. Då sekreteraren vägrade protokollsutdrag om ett sådant beslut, hvilket han ansåg olagligt, beslöt ståndet muntligen gifva de andra stånden del af sitt val genom starka deputationer. Adeln biföll emellertid sekreta deputationens förslag om utarbetande af skälen för och mot de särskilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
