Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1746, 1747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjordes färdiga till uppbrott. Dessutom började man nu med mera allvar än förut arbeta på tillvägabringande af ett närmare förbund med Preussen.
För att härifrån afhålla svenska regeringen inbjöds denna af den ryska och österrikiska att deltaga i det mellan dessa båda makter ingångna förbund. Tessin och kanslikollegium ville, att man skulle besvara denna inbjudning med ett förslag, att Österrike i stället skulle biträda förbundet mellan Sverige och Ryssland af år 1745, hvarigenom man åtminstone vunne tid. Häri instämde rådets flertal så väl som konungen, men de nya riksråden Palmstjerna, Höpken och Ekeblad funno ingen nytta i ett förbund med Österrike, hvarigenom man skulle stöta sig med Sveriges »naturliga bundsförvandter» (Frankrike och Preussen), samt genomdrefvo i sekreta utskottets deputationer, att förbundet med Preussen skulle afslutas innan ens något svar borde lemnas å Rysslands och Österrikes inbjudning. Några dagar derefter, den 16 Mars, gaf franske ambassadören tillkänna, att han var beredd erbjuda Sverige förnyelse af de gamla subsidierna, men icke egde underteckna något subsidiefördrag, innan förbundet mellan Sverige och Preussen först vore afgjordt.
Frågan var af vigt, emedan den i sjelfva verket gälde ett frånträdande af det beroende, hvari man sedan sista kriget kommit till Ryssland, och ett nytt närmande till Frankrike, hvilket alltid varit grundtanken i Hattarnes politiska system. Lifliga öfverläggningar höllos ock både i rådet och i de sekreta deputationerna. De franska subsidierna voro en kraftig lockelse för Sveriges betryckta penningeställning, och dessutom var man uppskrämd genom rykten om rustningar i Danmark, hvilka man befarade stå i samband med de ryska.
En skotsk läkare, Alexander Blackwell, hvilken blifvit anstäld såsom lifmedikus hos konung Fredrik, hade, enligt konungens uppgift, i början af Mars 1747 för honom berättat, huru han från Köpenhamn erfarit, att drottning Lovisa af Danmark, en dotter till Englands konung Georg II, vore missbelåten med engelske ministern i Stockholm Guy-Dickens; men engelske ministern i Köpenhamn Titley hade anmodat Blackwell försäkra konungen om 100,000 pund sterling, dem drottningen ville anskaffa från sin fader, om blott konungen ville vara Danmarks vän samt gynna Danmark och England »vid någon existerande ändring, hvarmed Blackwell tycktes mena successionsordningen, fast han icke så tydligen utnämnde». Härtill hade Blackwell vidare »fogat något tal om ändring i regeringssättet, hvarmed skulle påsyftas suveränetetens återinförande». Dock kunde konungen »för Blackwells otydliga uttals skull icke allt förstå». Konungen visade honom ifrån sig och tillsade honom, då han begärde anvisning på någon, hvilken han kunde lemna närmare meddelanden, att vända sig till landtmarskalken och till presidenten Erland Broman. För båda upprepade han anbudet om 100,000 pund, men uppgaf för landtmarskalken ändamålet med dem vara att störta det franska partiet; för Broman åter yttrade han några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
