Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det uppkomna oväsendet, till belöning hvarför han från Bender i November 1709 af Carl XII befordrades till fältmarskalk och fick öfverbefälet öfver alla svenska trupper i Tyskland. Kort derefter erhöll emellertid Maurits Wellingk uppdrag att leda underhandlingarna i Tyskland och, för att gifva dessa ökadt eftertryck, ansågs han äfven böra der hafva befälet öfver trupperna, hvarföre Gyllenstierna i Augusti 1710, mycket emot sin vilja, utnämndes till president i krigskollegium och fick lemna sina befattningar i Tyskland. Härefter hörde han till de missnöjde och räknades, jemte sin måg, Arvid Horn, till de mest framstående bland dem inom rådet, som sökte motarbeta de konungskes sträfvanden att fullgöra konungens befallningar. I Januari 1714 uppdrog dock konungen åt Gyllenstierna öfverbefälet i Skåne, der man befarade ett anfall från Danmark, som likväl uteblef. Det nya regeringssättets införande efter Carl XII:s död, hvilket lofvade så mycken framgång åt Nils Gyllenstiernas högadliga åsigter, hann han upplefva, men dog i lagom tid för att icke se de högadeliga förhoppningarna till stor del försvinna. Midt under en session i krigskollegium angreps han af ett häftigt sjukdomsanfall, hvilket den 30 Mars 1720 slutade hans dagar. Han skildras af samtida såsom sitt fädernesland uppriktigt tillgifven, skarpsinnig, oveldig, försigtig, rådig, jemn och ståndaktig, men derjemte stolt, högdragen, myndig, hämndlysten, en pålitlig vän och en farlig ovän.
Arvid Bernhard Horn af Kanckas, grefve till Ekebyholm, friherre till Fogelvik och Mörby, herre till Uggelnäs, Stjernö, Adamsberg, Ådö, Österby, Gillberg, Kurumsnäs, Hvitvik, Stjernberg, Hellerö och Djursnäs, till hvilka alla egendomar han, trogen de högadeliga traditionerna, skref sig och som vittna, att han var väl försedd med egodelar, hafva vi i föregående del följt i hans krigiska, diplomatiska och civila embetsmannavärf ända till Carl XII:s död. Från denna tid till sitt utträde ur rådet vid slutet af året 1738 var Horn hufvudpersonen i Sveriges historia, och vi hafva i det föregående haft många anledningar att omtala hans inverkan på de allmänna ärendena. När han den 18 December 1738 nedlade sitt kanslipresidentembete, hade han 33 år suttit i rådet, i 28 år varit kanslipresident och vid tre riksdagar fört landtmarskalksstafven. Mer än någon annan hade han under de sista 20 åren haft befattning med de allmänna ärendena och varit den, som egentligen styrt riket. Denna hans styrelsetid hade varit en för Sverige lycklig tid, jemnförd med den, som föregick, och den som efterföljde, likasom Horn äfven icke litet vinner på jemförelsen med dem, som närmast föregingo och efterföljde honom i ledningen af de allmänna angelägenheterna. Personlig hersklystnad, alltför utsträckta ingrepp i konungamakten och alltför öfvervägande högadeliga sträfvanden är hvad man hufvudsakligen kan lägga honom till last; men, å andra sidan, bör ock erkännas, att han af den makt, han lagligen egde eller tillvällade sig, gjorde det bästa bruk, som under dåvarande förhållanden lät sig göra, och att de, som efter honom kommo till väldet, lika hersklystne och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
