Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som var Stuartska huset ifrigt tillgifven, inlät sig Gyllenborg, sedan, efter drottning Annas död i
Augusti 1714, Georg I af Hannover intagit Englands tron, i samråd med Görtz uti åtskilliga stämplingar till förmån för den afsatta Stuartska ätten, men hvilka upptäcktes, och Gyllenborg arresterades i Januari 1717. Först i Augusti samma år blef han åter frigifven och fick återvända till Sverige, der han i Januari 1718 utnämndes till statssekreterare vid handelsexpeditionen och kort derefter till Sveriges ombud vid fredsunderhandlingarna med Ryssland. I dessa deltog han äfven efter Carl XII:s död och uppgjorde nu en plan att åt hertigen af Holstein, Carl XII:s systerson, som skulle förmäla sig med czar Peters dotter Anna, få afstådda Estland och Lifland, hvilka, när denne hertig komme att efterträda Ulrika Eleonora på Sveriges tron, skulle åter tillfalla Sverige. Denna plan var emellertid hvarken i drottningens eller, ännu mindre, i hennes gemåls tycke, och Gyllenborg, i juni 1720 utnämnd till hofkansler, skickades såsom svenskt sändebud till kongressen i Braunschweig, men kom ej längre än till Hamburg, emedan ingen kongress kommit till stånd. Hemkommen 1721, blef han president i sundhetskommissionen och i Augusti 1723, jemte Sven Lagerberg och Josias Cederhjelm, utnämnd till riksråd. Såsom sådan arbetade han för wienska förbundet åren 1725–1727, öfvergick till franska partiet 1734 och trädde nu i spetsen för Hattarne, för att störta Horn och de äldre Mössorna, hvilket äfven, såsom i det föregående är visadt, lyckades vid 1738 års riksdag.
Gyllenborg blef kanslipresident i April 1739 och hade sålunda hunnit målet för sina fleråriga sträfvanden; men när han nu hade högsta ledningen af Sveriges politik, visade det sig mer och mer, att han, oaktadt sin lysande personlighet och sina i vissa hänseenden utmärkta själsgåfvor, likväl saknade flera vigtiga statsmannaegenskaper. De flesta utländska sändebud, äfven de fransyska, som hade mesta intresse att hålla honom uppe, skildrade honom såsom visserligen qvick, vältalig och lärd, men tillika vankelmodig, lättskrämd och opålitlig. Det olyckliga kriget, som till väsentlig del var hans verk, visade ock innan kort i hvilka äfventyr hans ledning af ärendena kastat Sverige och huru mycket detta förlorat genom utbytet af Horns lugna och försigtiga statskonst mot Gyllenborgs oöfverlagda och äfventyrliga. Också lefde Gyllenborg under åren 1742–1744 i ständig fruktan att, likasom Charles Emil Lewenhaupt, falla offer för Mössornas hämnd och ständernas efterräkningar samt sökte trygga sig deremot medelst hemliga underhandlingar än med det ena och än med det andra partiet. Hans helsa försvagades ock alltmera, och han nödgades nu mer och mer öfverlemna kansligöromålens skötande åt Tessin, hvilken han förut sökt, såsom en fruktad medtäflare, hålla tillbaka. Han afled i Stockholm den 9 December 1746.
Han hade ett vackert utseende, reslig växt, värdig, något högdragen hållning, men med mycken förbindlighet i sitt umgängessätt. Vetenskaper och vitterhet omfattade han med den kärlek, som tycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
