Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara ärftlig inom hans slägt, var sjelf en lycklig skald och uträttade, såsom kansler först för Lunds och sedermera för Upsala akademi, ganska mycket för lärdomens och vetenskapens befordran genom anskaffade statsanslag, frikostiga egna gåfvor, goda råd, kraftigt skydd och ett städse välvilligt bemötande. För genomförandet åter af sina politiska eller partisyften var han ännu mindre än Horn noggrann om medlen, och under hans välde steg korruptionen vida högre än förut. Åtrå efter makt och inflytande egde han i lika hög grad som Horn, men då denna åtrå hos Horn var en på medvetandet om öfverlägsen förmåga grundad ärelystnad att vara den främste i att gagna fosterlandet, var den hos Gyllenborg snarare en fåfänga att vara den främste i rang och den mest omtalade. Oaktadt sina svagheter stod emellertid Gyllenborg genom en lysande förening af snille, lärdom, mycken embetsmannaduglighet, intagande umgängessätt och vördnadsbjudande yttre vida öfver de flesta af hattpartiets ledare och var således väl berättigad att vara detta partis hufvudman.
Josias Cederhjelm, friherre till Lindholmen, son af landshöfdingen friherre Germund Cederhielm, var född 1673 och hade, efter föregången tjenstgöring i kansliet, stigit till sekreterare vid finländska, ingermanländska och lifländska expeditionen, då han blef fången vid Pultawa, men frigafs mot skriftlig förbindelse att i fångenskapen återvända, hvilket äfven skedde, sedan han till regeringen i Stockholm framfört czarens förslag om fångarnes utvexling. Sedermera kom han ej tillbaka till Sverige förr än efter freden i Nystad 1721, blef då statssekreterare vid utrikes expeditionen och i Augusti 1723 riksråd, afgick såsom svensk ambassadör till Ryssland 1725 och sökte, vid återkomsten följande året, förhindra Sveriges inträde i hannoverska alliansen, ifrigt yrkande på ett närmare förbund med Ryssland, hvarefter en mängd beskyllningar gjordes honom att ej hafva under sin beskickning till Petersburg vederbörligen bevakat Sveriges fördelar, och då han fann ständerna vid 1726 års riksdag stämda emot honom samt ovilliga att lyssna till hans förklaringar, begärde han afsked 1727. Han öfverlefde det ej länge, ty han afled redan den 3 September 1729 på sin egendom Lindholmen i Upland. Han var en af Sveriges utmärktaste embetsmän på sin tid, hade i kunskaper och arbetsamhet få sina likar, samt egde en ganska framstående förmåga äfven såsom författare, men skall lika litet som de fleste bland statsmännen på hans tid varit otillgänglig för vängåfvor.
Gustaf Bonde, grefve till Björnö, Bordsjö, Cathrineholm, Hästeryd, Hesselby och Mellingeholm, son af kungliga rådet grefve Carl Bonde, var född i Stockholm 1682, blef kommerseråd 1711, landshöfding i Östergötland 1718, president i bergskollegium 1721 och riksråd i Juli 1727 samt var den tjugonde af sin ätt, som i oafbruten följd, son efter fader, beklädt detta vigtiga embete. Kallad till Upsala akademis kansler 1737, befordrade han flera nyttiga inrättningar derstädes, såsom en ny lärostol i fysik, ett kemiskt laboratorium, ett akademiskt ridhus,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
