Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adolf Fredriks regering. Riksdagen 1751, 1752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke för att framställa sina anmärkningar, utan förklarade sig villig att underskrifva den uppsatta konungaförsäkran, hvilket ock genast skedde, hvarefter riksråden och de öfrige närvarande embetsmännen svuro konungen trohetsed och han, enligt gammal sed, på hufvudstadens gator utropades till Sveriges konung.
Genom endrägt och beslutsamhet hade rådet sålunda förekommit de försök till ändringar i regeringsformen, hvarför den nye konungen misstänktes; men han ville dock ej alldeles gifva dessa försök förlorade, utan begärde den 9 April att af rådet få veta skilnaden mellan de i denna grundlag omförmälda riksvårdande ärenden, som skulle afgöras af flertalet genom omröstning, och kabinetts-ärenden, i hvilka konungen egde ensam besluta. När upplysning härom blifvit lemnad, förklarade konungen, att rådets mening ej kunde gälla utan hans pröfning och samtycke. Han vore kallad att regera, men ej att blott underskrifva hvad rådet beslutat. Enligt regeringsformen egde ock rådet att »råda, men ej regera» Dessa anspråk framkallade ett af Tessin å rådets vägnar uppsatt svar, i vilket han sökte visa, att hela skilnaden mellan »regera» och »råda» bestod deri, att den regerande egde yttra sin mening utan att behöfva anföra skäl derför eller för densamma
ansvara inför ständerna, hvilket åter var förhållandet med de rådande; men huru konungen skulle få sin mening gällande hvilket väl dock var hufvudsaken, derom innehåller detta rådets svar ingenting.
Ett hofparti hade emellertid bildat sig kring Adolf Fredrik redan då han var kronprins och hade icke så litet tillväxt, sedan han blef konung. En viss återväckt konungskhet hade ock börjat röja sig hos folket i allmänhet. Hos flera hade den öfvertygelse uppstått, att konungamakten blifvit alltför mycket inskränkt och att försigtighetsmått, hvilket kunnat vara nyttiga under en konung, som i allmänhet visat sig föga pålitlig, och som aldrig röjt något intresse för regeringsärendena eller någon kärlek för svenska folket, ej vore lika behöfliga under hans efterträdare, som flitigt bevistade rådet sammankomster, sökte taga närmare kännedom om ärendena, tycktes med välvilja omfatta det folk, hvars konung han var, och genom trenne söner såg sin ätts framtid förenad med detta folks. Ur dessa synpunkter slöto sig flera till hofpartiet, hvars syfte var att tillvägabringa en utvidgning af konungens myndighet, och detta parti förstärktes ytterligare med en mängd lycksökare eller personliga fiender, till de dåvarande riksråden. I allmänhet urskilde man inom hofpartiet tre särskilda beståndsdelar: konungaparets personliga anhängare; Mössor, som slutit sig till detta parti, samt Hattar, som till detsamma öfvergått.
Till den första flocken hörde den här ofvan omnämnde öfversten grefve Hans Henrik von Liewen och hans syster Henrika Juliana, sedan 1748 gift med öfverintendenten friherre Carl Hårleman, en af Hattpartiets ledare. Fröken Liewen hade hos Lovisa Ulrika stått i stor ynnest, men hvilken efter hennes giftermål något aftagit, och båda syskonen öfvergingo sedermera, dock först omkring 1753, till rådspartiet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
