Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adolf Fredriks regering. Riksdagen 1751, 1752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betänkande, hvari tillstyrktes att såsom lag för framtiden stadfästa det dittills vedertagna sättet, att endast ett riksråd skulle, på sekreta utskottets förslag, af ständerna framställas till utnämning af konungen. Detta embete fordrade sådana egenskaper, som sällan voro förenade, hvarföre ock sällan mer än en dertill passande person stode inom rådet att finna. Skulle flere föreslås och bland dessa den minst lämplige af konungen utnämnas, så vore felet icke hans, som endast utöfvat sin rätt att välja inom förslaget, utan rikets ständers, som upprättat detta. Man kunde för öfrigt icke förmoda, att, om ständerna föreslogo blott en person, denne skulle vara konungen misshaglig, »emedan hans maj:t vore för öm om sin gifna försäkran, för att icke anse rikets ständers förtroende såsom det yppersta medlet att vinna hans maj:ts nåd».
Betänkandet bifölls så väl af sekreta utskottet som af stora sekreta deputationen, från hvilken det öfverlemnades till stånden, då adeln begärde, att de öfriga stånden måtte dröja med afgörandet till dess adeln yttrat sig; men härtill visade dessa ingen håg. Bondeståndet afgjorde frågan till och med utan bordläggning och beslöt, att tre riksråd alltid skulle uppföras på förslaget. Borgareståndet åter godkände utan votering deputationens förslag, hvilket äfven af presteståndet gillades, dock först efter en het strid och anstäld omröstning med 31 röster mot 15. Ännu hetare blef striden inom adeln, der hofpartiet ifrigt och ihärdigt yrkade på bifall till konungens åsigt, men slutligen antogs äfven här deputationens förslag med 456 röster mot 222 och var sålunda genom tre stånds beslut af rikets ständer antaget. Det var den första allvarsammare sammandrabbningen mellan hof- och rådspartierna, och frågans utgång inom de särskilda stånden kan antagas temligen noggrant angifva dessa partiers förhållande till hvarandra inom desamma.
Det visade sig snart, att rådspartiets seger i denna fråga uppmuntrade rådet till nya försök att
inskränka konungens myndighet. Adolf Fredrik hade nemligen till rådsprotokollet uttalat en önskan, att en viss summa måtte årligen anslås till bestridande af hans resekostnader, då han fann nödigt besöka några landsorter eller bevista några mönstringar. Rådet, som fann det mycket betänkligt, att konungen skulle kunna, när honom godt syntes, resa omkring i landsorterna och der mönstra krigsfolk, skyndade att uttala den förhoppning, att konungen skulle med råds råde öfverlägga om slika resor. Inom adeln fann man dock det gå alltför långt, att det skulle bero af rådet, om
konungen finge bevista en mönstring eller resa omkring i sitt rike, hvilket konung Fredrik aldrig förmenats, och hofpartiet försummade icke att framhålla det alltför närgångna i en dylik anmärkning. Adeln beslöt ock, »med vördnad erkännande hans maj:ts faderliga sorgfällighet» att den äskade summan, 20 till 25,000 daler silfvermynt, skulle årligen uppföras i staten till reseomkostnader vid sådana tillfällen, som konungen omförmält.
Innan frågan förekom i de öfriga stånden, inföll julhelgen, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
