Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adolf Fredriks regering. Riksdagen 1751, 1752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring en månads uppehåll i ståndens sammanträden, hvilken tid rådet begagnade att i ett memorial till stora sekreta deputationen förklara, huru rådet aldrig åsyftat med sitt yttrande öfver konungens resor att inskränka hans rättighet till deras företagande, utan endast att kunna bereda rådet tillfälle att föreslå, huru de kunde ske lättast och beqvämligkst så för konungen som landsorten, hvarjemte rådet beklagade sig öfver de förklenliga utlåtelser, hvarför det varit utsatt.
Förhållandet mellan rådet och konungaparet var också nu icke det bästa. Riksråden bemöttes i allmänhet med mycken köld, af drottningen någon gång med ohöflighet. Mellan den häftiga Lovisa Ulrika och den retlige, fåfänge Tessin föreföllo flera stormiga uppträden, hvilka sannolikt mer än något annat förmådde denne att stå fast vid sin önskan att frånträda de embeten, som bragte honom i närmare beröring med hofvet. Äfven konungen, som i början tagit flitig del i rådets öfverläggningar, visade nu alltmindre intresse för desamma och bevistade dem alltmera sällan. I stället höll han så mycket oftare öfverläggningar med andra rådgifvare, synnerligast Ungern-Sternberg, Stjerneld och Kalling, medan Erik Wrangel, Nils Bielke och Dalin, jemte härvarande preussiske ministern Rhode, utgjorde ett slags drottningens kabinettsråd, föga vänligt sinnadt mot konungens officiela rådkammare.
Rådets vänner inom sekreta deputationen underläto icke att framhålla dessa förhållanden, och mindre sekreta deputationen uppsatte nu ett betänkande, hvari de motsatta rykten, som voro i omlopp, att, å ena sidan konungen och, å den andra, rådet sökte utvidga sin myndighet utöfver regeringsformens gränser, förklarades ogrundade samt utspridda af Ryssland och dess vänner, för att genom inre oenighet göra riket vanmäktigt, och konungen uppmanades att icke lemna insteg åt ett misstroende mot rådet, hvaraf endast ryska regeringen skulle hafva nytta och måhända å nyo söka förevändning att uppträda såsom beskyddare af Sveriges regeringsform. Detta betänkande öfverlemnades af sekreta utskottet genom en deputation till konungen den 24 Januari 1752, då landtmarskalken tillika i ett tal uppmanade honom att hysa förtroende för riksråden, med försäkran att »riksens råds med lag likmätiga lydnad för öfverheten i alla tider varit svenske rådsherrars kännemärke», och att, »när konungens förtroende uppmuntrade dem att icke känna tyngden af sina embeten, när alla under lika barnarätt finge förspörja ett lika fadershjerta, då måste konungens omsorger omsider vinna sitt ändamål».
Några dagar efter denna sekreta utskottets beskickning till konungen gaf stora sekreta deputationen stånden del af rådets förklaring angående sin mening med förbehållet om konungens resor, äfvensom af rådets harm öfver de yttranden, som i stånden blifvit fälda, samt tillade, att rådet vore en förmur för friheten och ej utan dess rubbande kunde förringas, hvarföre det vore angeläget att bibehålla rådets myndighet i sin fulla kraft och att stånden ej måtte tillåta någon af sina ledamöter att muntligen eller skriftligen angripa riksens råd i deras embete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
