Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pomerska kriget 1757-1762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifvit rådande i svenska högqvarteret, att eröfringen af Stettin vore det enda företag, som kunde leda till något mål, och att, om svenskarne icke mäktade utföra det ensamma, så borde man söka ryssarnes medverkan. Också erbjöd nu ryska kejsarinnan att lemna svenskarne artilleri och ammunition samt att förstärka belägringshären med 6,000 man, hvarjemte ryska trupper skulle betäcka belägringen och hindra preussarne att undsätta fästningen. Då detta kejsarinnans anbud i början af November 1758 meddelades regeringen i Stockholm, mottogs det med skenbar tillfredsställelse, men krigskollegium behöfde nära en månad för att uppgöra det från Ryssland begärda förslag öfver nödigt artilleri för belägringen, ehuru Ehrensvärd redan under föregående vintern insändt ett sådant. Med samma långsamhet fortgick underhandlingen i allt öfrigt. Höpken hade nemligen alltid yttrat misstroende mot Ryssland, som enligt hans mening ej kunde unna Sverige någon förstoring, hvarföre han också ogillat den af Hamilton föreslagna samverkan med ryska härar. Det nu gjorda anbudet betraktade han ock såsom ett slags handpenning för Sveriges medverkan till Rysslands förstoring vid det blifvande fredsslutet. Man kunde dock ej underlåta att åtminstone synas önska det företag, hvartill Ryssland erbjöd sin hjelp, och generalen grefve Liewen blef i slutet af Mars 1759 afsänd till Petersburg, för att underhandla om sättet för verkställandet. Vid öfverläggningen om hans affärdande uppstod likväl mycken tvekan, huruvida man skulle våga inlåta sig på ett företag, hvilket man visste sig icke ega krafter att utföra, emedan det förestående fälttåget skulle erfordra 50, kanske 60 tunnor guld, till hvilkas anskaffande man ännu icke funnit någon utväg. Lagerberg och Löwenhielm varnade för att utlofva omöjligheter och derigenom bedraga Ryssland; bättre vore att i tid låta talet om belägringen falla. Höpken instämde i viss mån med dem, men tillade, att här nu vore för Sverige tre partier att taga: antingen med fullt allvar tänka på Stettins belägring, eller upprigtigt säga åt Ryssland och öfriga bundsförvandter vår oförmåga, eller behändigt söka vältra skulden från oss på Ryssland. Det första vore omöjligt, det andra vore att afstå från våra förbindelser med Frankrike och deraf beroende subsidier; men om saken behandlades med den skicklighet, att våra bundsförvandter öfvertygades, det skulden icke vore vår, så befriades vi från de stora utgifterna för belägringen, så undvekes alla äfventyr och olägenheter af en förening med ryssarne och så fingo vi åtminstone behålla subsidierna, dem vi oundgängligen behöfva.
Höpkens mening segrade, ehuru både Ekeblad, Palmstierna, Scheffer och Hamilton, hvilka icke gillade dubbelheten deri och äfven ansågo Stettins belägring icke vara omöjlig, satte sig deremot. Liewen reste alltså med uppdrag att låta underhandlingarna misslyckas, hvilket uppdrag ej blef svårt att fullgöra, ty ryssarne sjelfva gjorde så många svårigheter, att han icke behöfde framkomma med sina. De öfriga bundsförvandterne understödde icke heller förslaget, ty Choiseul ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
