Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1765, 1766
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emot hans väljande, och tvisten fortgick med buller och oreda, skrik och knutna näfvar, till dess Hattarne, seende sig underlägsna, gingo sin väg, då de qvarstannande valde Sebaldt.
Den 17 Januari företogs talmansvalet i bondeståndet, der äfven en svår strid uppstod, som slutade med att Olof Håkansson, hvilken vid sju riksdagar varit ståndets talman, fick vika för Josef Hansson från Elfsborgs län, som under sista riksdagen med skärpa uppträdt mot Hattarne och nu valdes till talman med 103 röster mot 35, hvilka tillföllo Olof Håkansson.
Hårdast blef dock striden inom adeln, der landtmarskalksvalet skedde först den 21 Januari. Mot Fersen, som varit landtmarskalk vid de båda sista riksdagarne och obestridligen var en af Sveriges mest framstående och ansedde män, hade Mössorna och hofvet i förening uppstält såsom sin kandidat öfversten Ture Gustaf Rudbeck, äfven en ganska framstående man, med ståtligt utseende, lycklig talegåfva, redigt och klart omdöme, modigt och beslutsamt lynne, bepröfvad redbarhet och en oegennytta, som motstått alla frestelser. Han blef ock nu landtmarskalk med 532 röster mot 415, som tillföllo Fersen.
Vid talmansvalen inom alla fyra stånden hade således Hattarne legat under, och sjelfva riksdagspredikan, som hölls af biskop Serenius öfver texten: »Rättfärdighet upphöjer ett folk, men synd är ett folks förderf», blef en likpredikan öfver Hattarnes slutade välde.
Äfven valen af utskottsledamöter och valmän för riksråden bestämdes nu af Mössorna, och det stora flertalet af utskottsledamöter utgjordes af Mössornas och hofpartiets förnämsta män, ehuru äfven Fersen och några få andra bland Hattarne inkommo i sekreta utskottet. Mössorna hade länge yrkat, att detta utskotts makt skulle begränsas, och nu, då Hattarne lågo under, instämde äfven de gerna häri. Man kom derföre öfverens om en instruktion, som förbjöd utskottet att befatta sig med andra ärenden, än riksdagsordningen stadgade, samt uttryckligen förbehöll åt stånden att slutligen afgöra allt, som rörde förändringar i statsverket, författningar till betalning af rikets skuld, bankolån och alla andra ekonomiska mål, om hvilket allt sekreta utskottet endast egde att till stånden afgifva betänkande.
Kort efter utskottsvalen företogs riksrådsval. Sedan sista riksdagen hade de åttiårige riksråden Bielke, Anton Wrangel och Bonde aflidit, men då en af dem var öfvertalig, funnos endast två ledigheter, till hvilkas fyllande utsågos vice amiralen Axel Lagerbielke och generallöjtnanten Per Kalling. Den förre var en käck sjöman, som föga blandat sig i partistriderna. Kalling åter hade tagit verksam del i dessa. Först hade han tillhört Hattarne oeh biträdt dem genom sitt personliga inflytande hos konung Fredrik; men sedermera hade han slutit sig till det unga hofvet, då det skilde sig från Hattarne, och ansågs vara djupt invigd i dess planer vid den tillämnade statshvälfningen 1756, samt betraktades ännu såsom en hofvets man.
Riksdagens förhandlingar fortgingo i samma riktning, som dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
