Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
penningeanordningar och några andra dess åtgärder, blef han från utskottet skild.
Vid 1743 års riksdag bragtes den s. k. principalatsfrågan å bane, hvilken föranledde många strider både vid denna och följande riksdagen. Den riktning, regeringssättet hittills visat till all styrelsemakts underordnande under dem, från hvilka den ansågs nedifrån utgå, vände sig vid denna riksdag mot ständerna sjelfva, i det man yrkade, att likasom i enskilda värf en fullmäktig måste följa sin principals föreskrifter och inför honom redogöra, så vore äfven den valde riksdagsmannen skyldig att i riksdagsärenden inhemta sina »principalers», de väljandes, vilja och göra dem redo för sina åtgärder, och, likasom den enskildes fullmakt, kunde äfven riksdagsmans-fullmakten återtagas, när den fullmäktige ej längre egde sina principalers förtroende. De bedröfliga följderna af de föregående riksdagarnes åtgärder hade mer än vanligt fäst allmänhetens uppmärksamhet å riksdagsmännens göromål och de, som inom stånden mest ordade om det allmänna missnöjet, åberopade ofta de hemmavarandes önskningar såsom stöd för sina påståenden. I synnerhet hade i frågan om tronföljarevalet, som då väckte det allmännaste och lifligaste deltagande, flere bland borgare- och bondeståndens ledamöter ansett för sig tryggast att samråda med sina väljare och få deras föreskrifter. Det var ock under våren 1743 ganska vanligt, att menigheterna skriftligen eller genom beskickningar till bondeståndet tillkännagåfo sin vilja och begärde upplysningar, synnerligast i afseende å tronföljarefrågan och ransakningen rörande det olyckliga kriget, och deras rätt dertill sattes aldrig i fråga. Stödjande sig på denna rätt, lät ock Stockholms borgerskap genom magistraten kalla sina riksdagsmän till sammanträden med deras principaler och fordrade af dem redogörelse för valfrågans ställning. En af stadens riksdagsmän, Thomas Plomgren, ville dock ej erkänna sig vara pligtig att utan ståndets samtycke lemna sina kommittenter någon upplysning om hvad under öfverläggningarna der förefallit eller huru han dervid yttrat sig, helst de icke kunde ega den insigt i allmänna ärenden som han och således ej heller vore i stånd att lemna honom några föreskrifter. Detta yttrande väckte stark förbittring, och en annan Stockholms-köpman, Christofer Springer, uppträdde med mycken häftighet emot honom. Vid ett nytt sammanträde, den 18 Juni, midt under oron öfver den upproriska dalahärens förestående ankomst till Stockholm förklarade Springer, att Plomgren, som utan samråd med sina valmän ingått på hattpartiets tronföljareval och vägrade redogöra för sina principaler, derigenom gjort sig ovärdig att vara riksdagsman, hvarföre valmännen borde utse en annan, i hvilket påstående också de närvarande med höga rop instämde. Magistraten utfärdade nu ett protokollsutdrag om Plomgrens skiljande från sitt riksdagsmannauppdrag, men borgareståndet gaf magistraten det svar, att då inga skäl för Plomgrens entledigande blifvit angifna, än mindre styrkta, kunde ståndet icke utesluta honom eller mottaga någon annan i hans ställe, hvarefter, på Springers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
