Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnyade föreställningar, borgerskapet ingick till de andra stånden med klagomål öfver borgareståndets försök att bibehålla Plomgren vid en befattning, hvars laglighet berodde af kommittenternes, men icke af medfullmäktiges förtroende.
Principalatsfrågan blef nu en ifrigt omtvistad partifråga. Plomgren var nemligen Hattarnes förnämste ledare i borgareståndet, der de hade öfvervigten och hvilket derföre med mycken bestämdhet uppträdde mot principalatsgrundsatsen, hvaremot Mössorna lika ifrigt förfäktade principalernes rätt och påstodo, att då magistraten intygat, det Stockholms borgerskap återkallat sin fullmakt för Plomgren, så egde ståndet icke ingå i någon pröfning häraf. Inom borgareståndet blefvo de dock öfverröstade, men Springer hade äfven inlemnat magistratens protokollsutdrag till sekreta utskottet, der Mössorna för tillfället hade öfverhanden, och der segrade ock deras åsigt. Plomgren antyddes att afhålla sig från utskottet till dess frågan mellan honom och hans valmän blifvit afgjord; men nu förklarade borgarståndet, att Plomgren var inom utskottet ståndets, men icke borgerskapets fullmäktig, hvarföre utskottet hade ingen rätt att, på grund af något borgerskapets beslut, afvisa honom. Utskottet åter påstod, att då Plomgren genom borgerskapets fullmakt blifvit riksdagsman, hvarförutan han ej kunnat blifva ledamot af sekreta utskottet, men denna fullmakt blifvit återkallad, måste äfven hans ledamotskap i utskottet upphöra, och det var utskottets pligt att söka bevara rikets hemligheter för en man, hvilken icke längre egde sina principalers förtroende. Adeln, der Hattarne nu voro rådande, gaf borgareståndet rätt, och då borgareståndet, uppmuntradt häraf, förklarade att ingen af dess ledamöter skulle deltaga i utskottets eller dess deputationers sammanträden, innan Plomgren fått återtaga sitt säte i utskottet, måste detta slutligen gifva vika och åter mottaga Plomgren. Tillika förklarade nu borgareståndet i sjelfva hufvudfrågan väljarnes påstådda rätt att efter godtycke återkalla sin en gång gifna riksdagsmansfullmakt vara stridande mot lag, billighet och förra vanligheten. De öfriga stånden yttrade sig icke i denna grundlagsfråga, hvarföre den tills vidare blef oafgjord.
Vid 1746 års riksdag, då Hattarne voro ännu mera rådande än under den föregående, förekom åter principalatsfrågan, och nu förklarade ständerna i sjelfva riksdagsbeslutet påståendet, att riksdagsmän borde stå till redo och ansvar för sina hemmavarande, innebära »en förvänd och obetänksam uttydning af rikets grundlagar, genom hvilken sjelfva regeringssättets natur, art och beskaffenhet i grund förderfvades och allting stäldes i oreda, osäkerhet och obestånd», hvarjemte öfverståthållaren och magistraten i Stockholm af sekreta utskottet anmäldes att få skrapa för den slapphändhet, hvarmed de tillåtit Springers upptåg under sommaren 1743, med åtvarning att för framtiden icke tillåta borgerskapet samlas till öfverläggning i andra fall än genom kungliga författningar vore uttryckligen föreskrifna.
Ständerna hade sålunda befästat sitt välde ej blott mot konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
