Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måtte återfå åtminstone den makt han egde före enväldets införande. Härtill medverkade ock åtskilliga andra orsaker. Allmogen var af gammalt van att betrakta konungen såsom sin beskyddare mot herremännen och ansåg sig med vida större säkerhet och framgång kunna påräkna detta skydd af en konung med myndighet öfver rådet än af en konung, bunden af rådets flertal och således beroende af herremännen. I föregående del är ock omtaladt huru Carl XII vid utskrifningen af sina tryckande gärder sökte i möjligaste mån skona allmogen, likasom äfven att dessa gärder ofta utskrefvos i rådets namn, hvaraf hos allmogen väcktes föreställningen, att de pålades mot konungens vetskap och vilja. Enväldet hade sålunda icke för allmogen blifvit så förhatligt som för de öfriga stånden, och adelsväldet var det långt mera. För öfrigt saknades nu icke heller förespeglingar från konung Fredrik och de som gingo hans ärenden, att allt, hvaröfver man nu klagade, skulle blifva afhulpet, blott konungen komme till mera makt. Försöken misslyckades emellertid, enligt hvad i det föregående är visadt, och gjorde de öfriga stånden så mycket mindre villiga att medgifva bönderna ökad myndighet vid riksdagsärendenas behandling.
Vid 1742 års oroliga riksdag erhöllo dock bönderne, såsom förut är berättadt, i följd af den starka jäsning, hvilket kriget och det förestående tronföljarevalet framkallat bland allmogen i flera delar af riket, ett visst öfvertag, hvilket de efter bästa förmåga begagnade att vinna vida större inflytande på riksdagsärendena än förut, men som upphörde med detsamma dalupproret kufvades. De hade dock 1741 fått till en del och fingo 1743 fullständigt inträde i sekreta utskottet, hvilket de äfven yrkade vid 1746 års riksdag, ehuru de nu åter rönte ihärdigt motstånd af de öfriga stånden, hvarefter de yrkade, att de under 1738 års riksdag afskedade riksråden måtte i rådet återinsättas samt yttrade för öfrigt öppet sitt missnöje med de nu rådande Hattarnes styrelse.
Hattarne sökte då söndra bondeståndet inom sig. Det hade under föregående riksdagen visat ett sjelfsvåld samt en tillgänglighet för mutor och trakteringar, som icke så litet nedsatt det i allmänna omdömet. I början af 1746 års riksdag uppträdde det emellertid med stor enighet under ledning af Olof Håkanson, som nu för fjerde gången var bondeståndets talman och såsom sådan så vid denna som föregående riksdagarne röjt en högst ovanlig förmåga, samt af ståndets sekreterare Carl Fredrik Sebaldt, som nu begynte sin politiska bana och sedermera gjorde sig ofta omtalad. Den nu rådande samdrägten mellan preste- och bondestånden hade äfven satt dessa båda stånd, der Mössorna voro öfvervägande, i tillfälle att hindra åtskilliga af Hattarnes planer. De båda stånden skulle derföre nu söndras från hvarandra samt talmannens och sekreterarens inflytande inom bondeståndet omintetgöras.
Härtill erbjöd sig ett tillfälle, som af Hattarne ej försummades. Föreskriften i regeringsformen och riksdagsordningen om kollegiers och konsistoriers redovisning inför rikets ständer hade vid 1734 års riksdag föranledt tillsättande af en »protokollsdeputation», till granskning af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
