Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handeln och näringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
byggnadstiden 6, och sedan kanalen blifvit färdig 12 procent. Arbetet stäldes under öfverintendenten Carl Hårlemans öfverinseende och begyntes 1749.
Till förmån för Stockholm, Gefle och Åbo hade det länge varit förbjudet alla norr om dem belägna städer att idka utrikes handel. Hela ut- och införseln rundt omkring Bottniska viken måste således gå öfver de nämnda tre städerna, till stor vinst för deras köpmän, men till många olägenheter för de norrländska och norra finska landskapen. Vid flera tillfällen hade ansökningar blifvit gjorda af krigsbefäl, borgerskap och allmoge, att åtminstone en stad på hvardera sidan af Bottniska viken måtte få stapelfrihet; men dessa ansökningar hade alltid blifvit afslagna. Hattarne hade så väsentligt stöd af Stockholms borgerskap, hvilket genom sina mest framstående medlemmar, Thomas Plomgren, Gustaf Kierman, m. fl., ledt borgareståndet till understödjande af Hattarnes planer, att de icke vågat genom något angrepp mot detta borgerskaps fördelar reta dessa sina oumbärliga bundsförvandter. Vid 1761 års riksdag väcktes emellertid frågan åter af bondeståndet, som beslöt, att tre städer i Österbotten, Vasa, Gamla Carleby och Uleåborg, skulle få stapelstadsrätt, hvarefter samma yrkande framstäldes i borgareståndet af dessa städers fullmäktige, och äfven för Hernösand samt någon af städerna i Vesterbotten yrkades samma rätt. Presteståndet biföll båda förslagen, men borgareståndet satta sig på det häftigaste deremot, under åberopande af sina privilegier, och ehuru adeln instämt med preste- och bondeståndet, lyckades det dock borgareståndet att slutligen förmå presterne och bönderne hänskjuta saken till kongl. maj:ts och rådets pröfning, hvilket alltså blef riksens ständers beslut. Stockholms-intresset var ännu inom rådet så mäktigt, att denna ständernas framställning afslogs i början att året 1765; men vid det årets riksdag blef frågan åter upptagen och, i följd af Mössornas nu öfvervägande inflytande, beslöts, att de fem städerna vid Bottniska viken, så väl som Björneborg, skulle få »aktiv» stapelrätt, d. v. s. rätt att segla till alla utrikes orter, men icke att i sina hamnar mottaga utländska fartyg. De öfriga finska och norrländska sjöstäderna skulle med sina fartyg få utföra sina orters produkter till de vid Östersjön belägna utrikes hamnar och derifrån hemta vissa nödvändighetsvaror samt hos stapelstäderna få upplagsplatser för sina utförselvaror; om hvilket allt ett kungligt bref utfärdades den 3 December 1765.
En annan strid mellan stapelstäderna och det öfriga landet gälde handeln med salt. För att förvissa riket om ständig tillgång på denna nödvändighetsvara hade ett saltkontor år 1750 blifvit inrättadt i Stockholm och till dess upprätthållande en pålaga af 1 daler k. m. blifvit utan ständernas hörande lagd på hvarje inkommande tunna salt, utom franskt och lüneburgst, mot förbindelse för kontoret att hålla saltet till salu för ett bestämdt lindrigt pris. Emellertid hade tillgången börjat allt mindre svara emot behofvet och i följd deraf samt af pappersmyntets fall hade en betydlig stegring i priset uppstått. I synnerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
