Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handeln och näringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fabriker och handtverk voro, särdeles under Hattarnes styrelse, föremål för ständernas och regeringens synnerliga omvårdnad. De voro, likasom rikets alla näringar, vid frihetstidens början i stort lägervall, och man sökte nu på flera sätt lifva företagsamheten. Det myckna reglerandet under Carl XI:s och de många tvångsåtgärderna under Carl XII:s regering hade, vid det nya statsskickets inträdande, ledt tänkesättet åt motsatt håll, så att man nu ville införa grundsatsen af fri och öppen täflan näringsidkare emellan. I allmänhet yrkade ock, såsom redan är anmärkt, Mössorna, hvilka till 1738 voro de rådande, en större frihet för näringarna, hvaremot Hattarne trodde sig befordra deras förkofran genom ett omsorgsfullt förmynderskap å statens sida. Kommersekollegium, hvars åsigter vid 1719 års riksdag omfattades af adeln, preste- och bondestånden, sökte upphäfva skråtvånget, hvarföre ock de s. k. »frimästarne» blefvo år 1719 tillåtna; men borgareståndet arbetade ifrigt och ihärdigt mot denna åsigt och lyckades äfven under de följande riksdagarne utverka den ena inskränkningen efter den andra, till dess näringsfriheten måste lemna rum för den gamla inrättningen af slutna skrån, med ett visst för hvarje yrke faststäldt antal mästare.
Det var emellertid tydligt, att det förfall, hvari Sveriges fabriker och handtverk sjunkit, i förening med landets utarmade tillstånd i öfrigt, gaf föga hopp om snar förbättring, i fall dessa näringar lemnades helt och hållet åt egna krafter. Af sådan orsak beslöt regeringen tvänne verksamma åtgärder, den ena utfärdandet af det här ofvan omnämnda produktplakatet, den andra att, till återupplifvande af svensk fabriksrörelse, understödja den enskilda företagsamheten härutinnan.
Vid denna tid hade Jonas Alström, sedermera 1751 adlad med namnet Alströmer, hvarunder han är mest bekant, börjat de vidt omfattande fabriksanläggningar, som begynte ett nytt skede inom svenska näringarna. Dessa anläggningar i och omkring Alingsås erhöllo 1724 formliga privilegier. De afsågo i synnerhet ylleväfnader och kommo häri så långt, att slutligen ej mindre än 100 väfstolar voro i gång. Arbetare hade Alströmer dels införskrifvit från utlandet, dels inöfvat bland svenskarne, och en finare ull erhölls genom den likaledes af honom anskaffade bättre fårafveln. För att äfven i afseende å färgstofterna vara oberoende af utlandet hade han låtit i stora trädgårdar kring Alingsås plantera åtskilliga bland söderns vigtigaste färgväxter, såsom krapp, safflor och vejde. Tillika anlades verkstäder för linne-, flors- och bandväfnader, för tobaksspinnerier, för piptillverkning och för åtskilliga metallarbeten. Man beräknade slutligen, dock först 1761, att dessa verkstäder sysselsatte 18,000 personer och att årliga utförseln af svenska slöjdalster steg till 50 tunnor guld, hvaraf två tredjedelar antogos vara landets behållna vinst.
Jemte dessa anläggningar uppstodo åtskilliga andra, såsom väfstolar för flor, kattun, linne och kläde, samt några sockerbruk, Rörstrands porslinsfabrik samt jernförädlingsverket vid Vedevåg. Till upphjelpande af dessa nya eller förbättrade anläggningar beviljades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
