Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkan och undervisningsverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tyskland, herrnhutismen, som i vissa afseenden undanträngde pietismen. En grefve Nicolaus Ludvig von Zinzendorf, född i Dresden år 1700, hade blifvit uppfostrad i Halle under vård af Francke, en af den pietistiska rörelsens stiftare. Likasom sin lärare fann han sig otillfredsstäld af den strängt lutherska renlärighetens stelnade former, men slöt sig ej heller till pietisterna, hvilka i en senare tid omfattat en mängd satser, dem hvarken han eller Francke gillade. Egare till ett stort landtgods i Lausitz, beslöt han att der upprätta ett kyrkosamfund, fritt från både renlärighetens och pietismens ensidigheter. Ett lägligt tillfälle att förverkliga denna plan erhöll han år 1722, då några böhmiska och mähriska bröder, lemningar af hussiter-samfundet, genom svåra förföljelser från katolikerna blifvit tvungna att lemna sina hemorter och hos Zinzendorf begärde att på hans område få bosätta sig. Det bifölls, och så uppstod det s. k. Herrnhut, såsom bostad och medelpunkt för en ny församling, hvilken 1727 formligen konstituerade sig under namn af »den förnyade brödraförsamlingen». Sjelf lät Zinzendorf 1734 viga sig till prest; men sachsiska regeringen betraktade den nya församlingen med stort misstroende och dömde 1736 Zinzendorf till landsförvisning. I Berlin lät han nu viga sig till biskop och gjorde sedan långa resor inom Europa och nya verlden. Under tiden rönte hans verk stor framgång. Herrnhutiska församlingar bildade sig i Tyskland, Holland och England, hvarjemte missionärer utsändes till åtskilliga hedniska länder. År 1747 återtogs af sachsiska regeringen landsförvisningsdomen öfver Zinzendorf, och då församlingen nu formligen erkände den augsburgiska bekännelsen, erhöll den i Chursachsen erkännande af staten. Zinzendorf dog i Herrnhut 1760, hvarefter vården om hans församling öfvertogs af biskop Spangenberg, som närmare utvecklat herrnhutarnes lärobegrepp och äfven i öfrigt inlagt stora förtjenster om brödraförsamlingen.
Den styres och representeras ytterst af den tid efter annan sammanträdande generalsynoden, som eger konstituerande makt. Då brödraförsamlingens utmärkande karakter ligger deri, att hon vill utgöra likasom en enda stor familj, hvars alla medlemmar stå i närmaste förbindelse inbördes och skola uppfostra hvarandra till lefvande fromhet, så gå alla hennes inrättningar ut derpå, att församlingens lif i alla riktningar må kunna öfvervakas, och hennes medlemmar ömsesidigt befordra hvarandras uppfostran till sant troende kristna. Derföre äro församlings-medlemmarne efter olika stånd, åldrar och kön indelade i s. k. chörer, med hvar sin föreståndare for själavårdens och kyrkotuktens handhafvande. Gudstjensten är anlagd på att lifligt anslå den religiösa känslan, och från den äldsta kyrkan återupptogos såsom kyrkliga handlingar de s. k. kärleksmåltiderna, fottvagningen och broderkyssen. Hvad sjelfva lärosatserna beträffar, framhöll Zinzendorf allt för ensidigt läran om Guds son samt ifrade emot det vanliga religiösa föreställningssättet, såsom en falsk »Gud Faders-religion». I sammanhang med detta åskådningssätt, hvarigenom Sonens dyrkan nära nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
