Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkan och undervisningsverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uteslöt dyrkan af Gud Fader, stod äfven den ensidigheten, att Zinzendorf uteslutande fästade sig vid Christi blodiga försoningsdöd samt hvarken åt hans lära och vandel eller åt hans uppståndelse och förhärligande gaf någon synnerlig betydelse. I motsats mot pietisterne, som allt för uteslutande predikade lagen, förkunnade Zinzendorf lika uteslutande evangelium, och det var mindre viljans omvändelse än den fromma kärlekskänslans väckelse, hvarpå Zinzendorf och hans anhängare lade vigt. Herrnhutismen var och förblef derföre en ensidig känsloteologi, som ansåg fromheten hufvudsakligen bestå i Ijufliga känsloförnimmelser af Guds nåd och kärlek. Allt var anlagdt på att framkalla ett slags religiös känslosamhet, och dessa känslorörelser ansågos såsom osvikligt tecken till verklig bättring och sinnesändring.
Det dröjde ej länge, innan Zinzendorf sökte förskaffa sig anhängare äfven i Sverige. Sjelf skref han 1735 till konung Fredrik ett vidlyftigt bref, innehållande hans och hans samfunds trosbekännelse. En svensk, Arvid Gradin, som gjort en resa till Herrnhut och der ingått i brödraförsamlingen, skickades, jemte tysken Dober, af Zinzendorf till Sverige 1741; men då de kommo till Stockholm, funno de i öfverhofpredikanten Samuel Troilius, som vid denna tid var ordförande i Stockholms stads konsistorium, en kraftig motståndare, hvilken med sådant nit och allvar uppträdde emot dem, att de funno rådligast med oförrättade ärenden draga sig tillbaka. Gradin återkom likväl 1748 samt sökte på nytt göra proselyter, och saken väckte nu stor uppmärksamhet. Erkebiskopen Henrik Benzelius vände sig till regeringen med anklagelse mot Gradin, och följden blef, att denne slutligen 1749 under bevakning fördes ur riket. Oaktadt detta motstånd hade likväl herrnhutismen i Sverige fått många vänner, och temligen talrika herrnhutar-församlingar bildade sig i Stockholm, Göteborg, Uddevalla och Carlskrona, hvilka bibehållit sig ända till våra dagar.
Från statskyrkans sida fortfor man emellertid att betrakta den nya rörelsen med fientliga ögon, hvilket i synnerhet visade sig i den förföljelse, som träffade en då mycket bekant prestman Andreas Carl Rutström, författare till flera utgifna predikningar och till »Zions nya sånger», hvilka röja hans anhängighet för herrnhutismen och i känslosamhet öfvergå sjelfva de Zinzendorfska förebilderna. Han egde emellertid flera mäktiga gynnare bland Hattarne och hade genom
deras inflytande blifvit utan församlingens hörande insatt till kyrkoherde i Ladugårdslands församling inom Stockholm, men der fått till komminister en annan ryktbar predikant, ehuru i motsatt riktning, Peter Murbeck, hvilken icke sällan företog sig att i aftonsången vederlägga hvad kyrkoherden föredragit i högmessan. Rutström blef snart misstänkt för
herrnhutiska villfarelser, och stäldes 1757 derför under tilltal inför Svea hofrätt; men genom en kunglig befallning blef undersökningen 1760 afbruten och målet nedlagdt på det visserligen icke ogrundade skälet, att dylika rättegångar kunde åstadkomma ett större ondt, än det man med dem velat afhjelpa. Detta ingrepp i lagskipningens gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
